Helt obegripligt, Göran Hägglund

10 mars 2009. Den dråpmisstänkta läkaren släpptes ur häktet i går. Den sensationella häktningen har ställt frågan om vård i livets slutskede på sin spets. Uppenbart finns det ett glapp mellan vedertagen läkarpraxis och det allmänna rättsmedvetandet och juridiken. Det som en läkare i dag betraktar som rutin kan anhöriga och patienter uppleva som på gränsen till aktiv dödshjälp.

Gränser förskjuts

När allt hopp är ute ställs sjukvårdspersonal och anhöriga inför det etiskt svåra beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Vården övergår från att rädda liv till att minska lidandet i dödsprocessen. Den medicinska och tekniska utvecklingen har förskjutit både de etiska och juridiska gränserna. Att stänga av en respirator kan vara etiskt godtagbart men juridiskt tveksamt. Att ge stora mängder smärtstillande kan bidra till att döden inträffar tidigare. Blotta misstanken att läkare skyndar på döden av ekonomiskt/praktiska skäl undergräver medborgarnas förtroende för sjukvården.

Allt detta visar på behovet av offentlig debatt och politiskt ansvar att hantera de etiskt svåra frågorna. Det borde socialminister Göran Hägglund inse.

Oklarheter

Statens medicinsk-etiska råd efterlyste i höstas ett klargörande av vad som ska anses etiskt godtagbart. Just vid den palliativa vården – den som sker i livets slutskede – råder det oklarheter. Det gäller framförallt det som kallas palliativ sedering vilket är en metod för att successivt genom läkemedel sänka medvetandegraden hos den döende patienten för att minska det fysiska och psykiska lidandet.

Fallet med den dråpanklagade läkaren tycks ha med just detta att göra. Läkarförbundet efterlyser nu precis som statens medicinsk-etiska råd tydligare riktlinjer. Enligt TV4:s Nyheterna vill en majoritet av riksdagens socialutskott utreda detta.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har alltså både stöd i riksdagen och inom sjukvården för att agera. Men han vill inte.

Politiken abdikerar

Det är en obegriplig inställning, inte minst från en politiker vars parti är grundat på viljan att föra in etiska perspektiv i politiken. Statens medicinsk-etiska råd gick oroväckande långt i sitt förslag om läkarassisterat självmord. Också detta måste det föras ett medborgerligt samtal om innan praxis utvecklas. Hägglunds hållning leder till att politiken abdikerar från de etiskt viktiga avvägningarna som vårdutvecklingen kräver.

Därmed görs frågan om liv och död till enbart en fråga för läkare och poliser. Det kommer varken gagna sjukvården eller stärka medborgarnas förtroende för den.