I Vålberg visar makten arrogansens ansikte

26 Juni 2009. För drygt en vecka sedan samlade ägaren och den verkställande direktören för Älvsbyhus, Donald Johansson, de anställda på företagets nystartade fabrik i Vålberg utanför Karlstad. Johansson förklarade att det fanns anställda som inte skötte sitt jobb, ”ruttna kvistar”, och att de måste bort.

Det kunde ske på hans villkor, eller genom att hela fabriken förpassades till malpåse.

Ställde ultimatum

Därefter hade direktören ett möte med två fackliga företrädare, bland annat ordföranden för den lokala klubben, Johan Rangedal. De båda, och två andra anställda, ställdes inför ett ultimatum. Säg upp er själva, annars kommer

alla Älvsbyhus anställda i Vålberg att varslas.

Företaget fick deras svar i måndags. Rangedal vägrade säga upp sig, och i tisdags förklarade Älvsbyhus i ett pressmeddelande att samtliga anställda i Vålberg varslas och produktionen kommer att stängas efter sommaren. Fabriken, där kommunen bland annat investerat tio miljoner i ett nytt järnvägsspår, ska användas som lager för lösvirke.

Väcker frågor

Samtidigt dras ett antal varsel på Älvsbyhus övriga fabriker tillbaka.

Möjligen ska produktionen i Vålberg återstartas så småningom, kanske när konjunkturen vänt och rätten till återanställning enligt lagen om anställningsskydd har löpt ut.

Det som händer i Vålberg reser rader av frågor. Kan det verkligen vara god företagsekonomi att lägga en ny fabrik i malpåse därför att företagsledningen är missnöjd med en anställd? Kan det vara rimligt att ställa enskilda anställda inför ultimatum som handlar om jobben för arbetskamraterna? Och är det så här det ska gå till på svensk arbetsmarknad år 2009?

Ändå är det svårt att frigöra sig från att det som händer på Älvsbyhus Värmlandsfabrik mest av allt handlar om hur maktbalansen på arbetsplatserna förändras i krisens spår. Hundra år efter storstrejken tvingas fackliga företrädare och löntagarnas intressen på reträtt av allt mer aggressiva och maktfullkomliga arbetsgivare.

Att – som i Vålberg – stänga en hel fabrik för att bli av med en facklig förtroendeman går naturligtvis utanför alla normala ramar. Men rapporterna om att många fackliga företrädare känner att arbetsklimatet hårdnat talar samma språk, liksom påtryckningarna i samband med krisavtal på olika företag.

Samförståndet vacklar

Svenskt Näringslivs krav på centralt lönestopp, liksom de allt ljudligare ropen på försämrad anställningstrygghet följer samma mönster. En arrogans som blir möjlig när alla siffror talar om massarbetslöshet och ekonomisk kris.

På sikt kan det stå samförståndet på arbetsmarknaden dyrt, men just nu är det 24 anställda på Älvsbyhus

i Vålberg som riskerar att få betala ett högt pris för den arrogansen.