Vad menar LO?

17 juli 2007. Enligt rubrikerna handlade årets diskussioner i Almedalen till stor del om arbetsmarknaden. Frågan är dock: var det den svenska verkligheten politiker och företrädare för organisationer talade om?

LO-ordföranden rapporteras vara redo att ompröva det 70 år gamla huvudavtalet mellan SAF och LO, Saltsjöbadsöverenskommelsen. Ordföranden i Saco avvisar blockaden som fackligt vapen. Och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström rapporterar om hjälplösa direktörer, darrande inför den fackliga övermakten.

Det låter som om den svenska arbetsmarknaden drabbats av en störtflod av strejker och konflikter. Ändå är det precis tvärtom.

Brinnande högkonjunktur

I år förhandlas löner och anställningsvillkor för närmare tre miljoner löntagare. Förutsättningarna kunde ha varit enklare. En brinnande högkonjunktur och begynnande brist på arbetskraft, i kombination med osäkerheten om effekterna av regeringens politik, har skapat huvudbry för förhandlarna, på båda sidor om bordet.

Ändå har det slutits avtal efter avtal, på nivåer som ligger väl i linje med våra viktigaste konkurrentländer dessutom. Och det har nästan skett utan strejker eller andra stridsåtgärder. Ett par begränsade konflikter i byggsektorn och en strejk bland SAS kabinpersonal som en reaktion på de besparingar företaget genomfört.

Det är i stort sett allt.

Den som i framtiden läser Medlingsinstitutets statistik över konflikterna 2007 kommer knappast kunna ana ett av de största avtalsåren i svensk historia.

Konflikträtten i centrum

Ändå står alltså frågan om förändringar av konflikträtten i centrum för den politiska debatten. Ett försök att laga något som verkligen inte är trasigt.

Ändå är inte protesterna från Urban Bäckström och de andra direktörerna helt överraskande. Från Svenskt Näringslivs kontor på Östermalm har det länge muttrats över konfliktreglerna. Inte på grund av att de leder till strejker, utan därför att det gör facken alltför starka.

När arbetsgivarfronten i samband med avtalet för de handelsanställda i våras rasade samman tycks det för Bäckström ha bekräftat precis den bilden.

Facken lyckades få igenom en låglönesatsning, trots att arbetsgivarna kommit överens om motsatsen.

Däri består obalansen.

För arbetsgivarsidan handlar diskussionen om balansen på arbetsmarknaden om att behålla makten över lönerna.

Det är klassiskt.

”En bra Almedalsvecka”, summerade Bäckström i Dagens Nyheter.

Underblåser obalansen

Vad LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin tyckt sig vinna på diskussionen är mer oklart. Många kan nämligen ha uppfattat hennes förhandlingsinvit som en bekräftelse på arbetsgivarnas bild, att konflikträtten utgör ett problem.

Det är inte bara osant. Det riskerar dessutom att underblåsa den verkliga obalansen i det svenska samhället, den som får klyftorna att öka och orättvisorna att växa.

Den frågan tycks dock inte tycks stå på den politiska dagordningen. IP