Nationens klassmamma

Föräldrar ska hålla uppsikt över sina barn, förklarar justitieminister Beatrice Ask. Och för att understryka den saken tänker ministern införa ett skadeståndsansvar, även om föräldrarna faktiskt inte brustit i uppsikt. Lite försiktigt tänker hon sig en övre gräns, ungefär 8 000 kronor.

Föräldraansvar reducerat till betalningsansvar. Familjen som en ekonomisk incitamentsstruktur. Det är som när statsministern talar om barnuppfostran.

– Signalen är att man ska ha mer koll, säger Ask i Dagens Eko.

Hon låter lite som en klassmamma för hela nationen.

Under hösten har förorter till Malmö, Göteborg och Uppsala skakats av bränder och upplopp. Bilar har stuckits i brand, poliser och brandmän attackerats och utsatts för stenkastning. De anlagda skolbränderna har, precis som flera av de senaste åren, slagit nya rekord.

Det växer en ilska, ibland till och med ett hat. När Aftonbladet i början av september skildrade situationen i upprorens förorter talades det om hat och om hopplöshet.

"Vi har fått nog", sa Ahmed från Gottsunda i Uppsala.

Det finns inga tecken på att bostadssegregationen skulle minska, och knappt några politiska förslag för att få det att hända. Tvärt om är det de hårdast utsatta områdena som bär de tyngsta bördorna, inte minst i kristider. Och det är i dessa områden den kommunala servicen dras ner när välfärden läggs ut på entreprenad.

Skolan fortsätter att slå ut unga människor. Skolverkets rapport häromveckan visade att klyftorna är den främsta förklaringen till att resultaten försämras i hela skolsystemet.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige har vuxit snabbare än i resten av Europa. Siffror från EU visade i förra veckan att en fjärdedel av ungdomarna nu är arbetslösa, och siffran växer. I storstädernas förorter är situationen naturligtvis mycket värre.

Fritidsverksamhet och fältassistenter tillhör de poster kommunerna tvingas dra ner på när socialbidragskontot spräcks. Polisen talar om att satsa på lokal närvaro, men närpoliserna blir knappast fler.

Och inför den verkligheten vill justitieministern alltså skicka en signal till landets föräldrar. Som om inte föräldrar förstod att deras tonåringar inte ska vara ute hela nätterna. Som om det skulle behövas böter för att mödrar och fäder ska göra allt de förmår för att ge sina barn så goda förutsättningar som möjligt.

Och som om ett skadeståndsansvar skulle kunna minska de växande klyftorna i det svenska samhället.

Det är – i bästa fall – lite äppelkindat.