Betalar i stället för att ta ansvar

Vi har sagt det förr och det är värt att nämna igen – en kamel är en häst designad av en kommitté. När många viljor ska enas blir slutresultatet ofta något som ingen hade tänkt sig. Men allt som oftast något som alla parter kan åka hem och presentera som en seger – trots att det inte är det.

EU:s stats- och regeringschefer lyckades i går under Fredrik Reinfeldts ledning enas om en gemensam position inför klimatkonferensen i Köpenhamn. Men när en stolt Reinfeldt presenterade de föreslagna beloppen på 22–50 miljarder är det belopp långt från vad som behövs för att hjälpa fattiga länder att minska sina koldioxidutsläpp.

Nicholas Stern, ekonomen som uppmärksammade världen på klimatkrisen, har kallat konferensen i Köpenhamn i december för ”det viktigaste mötet sedan andra världskriget”. Och ett framgångsrikt avtal måste innehålla trovärdiga löften om hur klimatanpassningen av fattiga länder ska finansieras – samt riktiga pengar. Det är i Bangladesh som tusentals blir hemlösa i takt med att vattnet stiger. Inte här i Europa. Ännu.

Världens en miljard fattigaste står bara för tre procent av de klimatpåverkande utsläppen. Samtidigt drabbas de värst av klimatförändringarna och måste ha hjälp att anpassa sina samhällen till lägre klimatpåverkan. Runt 90 procent av framtida koldioxidutsläpp beräknas komma från utvecklingsländerna själva. Samtidigt som det är den rika världen, vilken har orsakat problemet, som måste ta ledningen i att lösa krisen.

Att EU slutligen lägger fram siffror på vad man är villig att betala är positivt. Tyskland har tidigare vägrat och velat att unionen ska vänta med att nämna några belopp tills alla korten ligger på bordet i december. Angela Merkel är känd för den här typen av taktik – hon sägs alltid vilja se hela spelplanen innan hon fattar ett beslut. Alltid vilja vara den pjäs den som rör sig sist samt med full information om hur andra redan har agerat.

Detta är förstås en förödande taktik i en ödesfråga som klimatet. Här beror allt på att någon vågar röra sig först - att någon vågar ta ledningen. Den position som EU nu enats om gör tyvärr inte det. Överenskommelsen ska snarast tolkas som att vi kommit överens om att betala vår del av notan.

Inte om att visa ledarskap.