Jobben kommer - men inte hit

Nyligen deklarerade både Husqvarna och Electrolux att koncernerna planerar förändringar. På Husqvarna berörs 1?200 personer, på Electrolux kan det handla om nästan 700. Många jobb kommer att försvinna i Sverige.

Det skulle ha kunnat vara ett tecken på att glädjeropen om bättre tider varit förhastade. Men de kan faktiskt också tolkas som att vi är på väg att se en konjunkturvändning, och det är på sätt och vis ändå mer skrämmande.

Efterfrågan kommer att komma tillbaka, men kanske inte jobben. Konjunkturuppgången blir en period av ännu hårdare omstrukturering, produktivitetshöjning och kostnadsjakt. Den kommer också att innebära stora affärer och nya ägare, som i bilindustrin.

Här kommer Husqvarna och Electrolux in i bilden. Båda räknar med att flytta produktion, bland annat från Sverige. Fabriker i Kina, Polen och Thailand tillhör vinnarna.

Sverige kan naturligtvis inte konkurrera med löneläget.

I stället krävs andra fördelar för att globala koncerner ska verka här. Hög produktivitet och pålitlig kvalitet utgör grunden. Till en del handlar det om sådant ­företag och deras anställda förfogar över, men inte bara.

Det handlar också om ett samhälle som skapar förutsättningar för en effektiv industriproduktion. Om infrastruktur, möjligheter till investeringar och om utbildning för de anställda. Det handlar om politisk vilja.

Därför är det så oroande om den svenska industrin nu går in i en period av dramatisk omställning, samtidigt som landet har en regering vars ointresse för industrin är närmast demonstrativt.

Det senaste året har statsministern, finansministern och näringsministern – en oktav högre – tävlat om vem som varit mest likgiltig inför situationen i Industrisverige.

Inte ens när kinesiska Geely i veckan la ett bud på Volvo PV kunde statsministern avhålla sig från en kommentar om ”anspråk på skattebetalarnas pengar”.

Som om inte fordonsindustrin och dess anställda med sina skatter betalar en stor del av hans lön.

Medan lågproduktiva arbeten i tjänstesektorn subventioneras pekas industrin ut som en börda för samhället. Och medan finansinstitutioner betraktas som ”systemviktiga” avfärdas exportindustrin av regeringens företrädare.

Socialdemokraternas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth får ibland kritik för att partiet hänger kvar vid ett industriell perspektiv. Det är en kritik att ta lätt.

Sveriges problem är att landet har en regering som saknar förståelse för industrins villkor, just när det politiska engagemanget behövs som bäst. IP