Bakom Muren
växte – Stasi

Från det några hundra meter höga tv-tornet på Alexanderplatz kunde man se kulisserna av det Socialistiska enhetspartiets skapelse. I den ingick Muren liksom låtsasparlamentet, Stasis fängelse Hohenschönhausen, och ett grått välstädat centrum.

Medan tornet snurrade och kaffekopparna slamrade skymtade Västberlin, fiendeland.

Bakom brunkolsdimmorna kunde man ana Kemikombinatens giftfabriker, de öppna, dödliga urangruvorna och pionjärorter som Hoyerswerda, där den socialistiska gemenskapen skulle byggas med hjälp av arbete, kultur, sport och social välfärd.

Muren restes 1961 för att skydda den utopi som skulle skapas i bonde och arbetarrepubliken. Miljontals DDR-medborgare hade fram till det ärelösa året flytt östra Tyskland medvetna om att folket inte byggde utopin; den uppgiften vilade på partiets ledning och elit.

När Muren stod färdig, bevakad av k-pistbeväpnade vakter, kunde nästa byggnadsprojekt påbörjas: Skapandet av den nya staten. Projektet rymde vackra drömmar och goda sociala mål: från konstruktionen av den nya socialistiska människan till arbete åt alla, socialt rättfärdig utbildning och hälsovård. Dessutom ett visst mått av befrielse för kvinnorna.

I de nya förorterna formades den nya framtiden och den nya medborgaren. Fabriksarbetare läste Goethe och amatörsällskap spelade Schiller. Körsången ekade av Bach. Idrottsföreningarna vårdade på en gång folkets fysiska hälsa och dopade elitidrottare, till exempel sprinterstjärnan Katrin Krabbe.

Under några knappa decennier rådde ett mått av samförstånd mellan härskarna och dess folk. Så måste man förstå huvudtesen i den ledande Tysklandshistorikern Mary Fulbrooks massiva studie, Folkets stat.

Miljontals DDR-medborgare organiserade sig i fackliga organisationer, kvinnoförbund, kulturföreningar, pionjärrörelser, tysk-sovjetiska vänskapsföreningar och i oändliga koloni- och biodlarförbund. Man kunde leva ett ganska normalt liv, menar Fulbrook. Hon kallar DDR för en deltagardiktatur.

Familjelivet var traditionellt, semesterresor ordnades via facket. Petitioner och klagomål sändes till statens byråkrater. De fick stå till svars för orättvis tilldelning av kolonilotter eller indragna pensionsförmåner. Facket fick ibland välvilliga svar på kritik mot alltför outhärdliga arbetsmiljöer. Härskarna mindes med fasa arbetarupproret från juni 1953.

Den härskande politiska eliten var relativt begränsad och höll sitt tämligen enkla, något småborgerliga hov, i Wandlitz, ett skogsområde strax utanför Berlin. Detta lilla kommunistiska gated community kallades Volvograd. DDR:s härskare föredrog Volvobilar framför Trabant.

Kommunistpartiets ledare Erich Honecker jagade gärna djur i samma skog där en gång Herman Göring och hans jaktlag härjat. Margot Honecker, enda kvinnan i centralkommittén, vakade över utbildningen och skapade sin ­armé av Neulehrer, pedagoger med uppgift att forma DDR-människan. Den stora avgörande makten letade sig dock snart fram till Erich Mielke som från Normannenstrasse styrde Stasi med dess här av spioner och mångmiljontunga nät av angivare. Under lediga stunder skötte hans sitt fotbollslag, ­Dynamo.

Rudolf Bahro, den originelle kritikern av realsocialismen, var ett av oändligt många Stasioffer. Han utsattes under fängelseåren för radioaktiv strålning och dog med tiden av leukemi.

Med målet folkets bästa omfamnade den auktoritära DDR-staten medborgaren, från pionjärtiden till pensionsåren som folkets hjälte eller hjältinna.

I början av 80-talet slog den ekonomiska kollapsen sönder de sociala reformerna. Utopin sprack som alla utopier lyckligtvis gör. Maktens sista skydd mot folkligt missnöje var Stasi, säkerhetspolisen.

Ett inledningsvis tveksamt folk samlades till försiktiga protester, främst i den stora protestantiska kyrkan. När reformatorn Gorbatjov, från den gamla beskyddarnationen, kysste Honecker farväl annonserades utslocknandet av DDR-diktaturen.

Tjugo år efter Murens fall sprids Ostalgia, längtan till den auktoritära statens beskydd. Minnet förlorar ofta kampen mot glömskan.