Kärnkraftsfrågan till slutförvaring

I går nådde den senaste tidens diskussion om Vattenfall riksdagens kammare. På Miljöpartiets begäran hölls en särskild debatt om regeringens styrning av före­taget. Bilden av en splittrad regering, oklara direktiv och en ägarstyrning som havererat skingrades knappast.

Näringsminister Maud Olofsson har det tufft just nu.

Ändå kan dispyten om det statliga energi­bolaget möjligen leda energi­debatten vidare, förbi symbolfrågor som skymmer sikten. Ett tecken på det skulle utspelet från IF Metalls ordförande Stefan Löfven kunna vara.

I går förklarade han att han vill se en uppdelning av Vattenfall i en svensk och en utländsk del, och på hemmaplan skulle uppdraget vara entydigt. Pressa elpriserna och garantera försörjningen till hushåll och energi.

För att åstadkomma detta vill Löfven dessutom begränsa den fortsatta integrationen av de svenska och kontinentala elnäten.

Det finns naturligtvis anledning att sätta frågetecken för både det kloka och det realistiska i Löfvens idé. Men på en punkt sätter det fingret på energidebattens ömma punkt. Det handlar om tillgång, och om pris.

Industrin byggd av billig kraft

Svenska industriorter har namn som slutar på ström, fors och hammar av ett skäl. De har vuxit upp kring strömmande vatten och lokal energi. Tillgången på billig kraft är en av de konkurrens­fördelar som gjort den svenska industrin världsledande på många områden.

Löfven tillhör de fackföreningsledare som i årtionden tagit det som intäkt för ett oreserverat stöd till kärnkraften. Precis som näringslivets direktörer tolkar de reaktorbyggnadernas siluett mot horisonten som en garanti för låga priser till storförbrukarna i den tunga industrin.

Den inställningen har möjligen en gång speglat ett verkligt särintresse. På en internationaliserad elmarknad är kärnkraftsvurmen inte ens det. Reaktor­kramarna på Folkpartiets landsmöte som i dag kommer att sjunga kärnkraftens och den europeiska marknadens lov kan vara ett större hot mot den svenska industrins konkurrenskraft än den mest hårdföra miljöpartist.

Pressa priser räcker inte

Löfvens målsättning att pressa ner priserna på el i Sverige räcker naturligtvis inte, varken som uppdrag för Vattenfall eller som utgångspunkt för energipolitiken. Både företaget och samhället måste ställa om till sparande och långsiktighet. Det betyder förnyelsebar kraft, och det betyder sannolikt högre priser.

Men ur askan av Maud Olofssons misslyckande borde det, i vart fall inom oppositionen, kunna växa fram en insikt om energipolitikens verkliga utmaningar och riktiga målkonflikter.

Första steget skulle vara att en gång för alla förpassa frågan om ny kärnkraft till slutförvaring.