Bilan föll

Bilan har hängt länge över Saab. I går, strax före klockan tre, föll den. General Motors meddelade i ett pressmeddelande att försöken att hitta en köpare av bilmärket avbryts. Saab läggs ner.

Till slut handlade det inte om lojalitet och envis framtidstro. Det handlade inte om ingenjörernas kompetens eller skickligheten hos bilbyggarna. Inte om företagsledningens engagemang och inte om styrkan i ett industriellt kluster.

Det handlade inte ens om en helt ombyggd produktionslina och alldeles nyutvecklade bilmodeller, färdiga för marknaden.

Bara brickor i spelet

När beslutet om Saabs och Trollhättans framtid fattades någonstans bland direktionsrummen i Detroit handlade det om pengar, om amerikansk politik och kanske om att förhindra att kunskap och teknik hamnar hos konkurrenter.

I det spelet är de anställda, Trollhättan och hela Sverige knappast mer än brickor.

I går hävdade GM-ledningen att tiden inte räckte till. En märklig förklaring. Det är trots allt bara veckor sedan koncernstyrelsen själv satte upp tidsgränsen, och av den återstår ännu flera veckor.

Solidaritet med de anställda

Det kommer att spekuleras i varför ­beslutet fattats, och varför det fattats just nu. Det kommer också att diskuteras vad som kunde ha gjorts annorlunda, av koncernen och av spekulanterna. Och naturligtvis av den svenska regeringen, vars ointresse länge var nästan demonstrativt.

Det är rimliga frågor, men inte i dag.

I dag handlar det om känslor av sorg och vrede, och om solidaritet med de Saab­anställda som så länge arbetat så hårt för att försvara sitt svenska bilmärke.

Och frågorna gäller framtiden. För även om General Motors i går betonade att avvecklingen ska vara ansvarsfull och ordnad kvarstår faktum; Saab som varumärke och bilfabrik är på väg att bli historia. Tusentals jobb, inte bara på Saab, kommer att försvinna.

Kunskap, i många fall världsunik, riskerar att skingras. Sverige lämnas med en mindre industriell bas och en svagare fordonsindustri.

Regeringen har skyldigheter

Därför är nedläggningsbeslutet inte en lokal eller regional fråga. Det är en fråga för regeringen. Näringsminister Maud Olofsson talade i går om ”framtids­spåret”, och räknade sedan upp dagens resurser hos myndigheterna.

Det räcker inte. Naturligtvis måste de arbetslösa kunna räkna med stöd, självklart ska teknikutveckling, utbildningssatsningar och utbyggnad av infrastrukturen fortsätta. Men, nu mer än tidigare, krävs samarbete och nytänkande för att stödja industrin, regionen och människorna.

Det är Maud Olofsson skyldig de anställda som i åratal slagits för Saab. Det är vi alla skyldiga dem.