Splittring under ytan

Slaget den 19 september kommer att stå om jobben, ekonomin och skatterna, det som utgör grunden för välfärden och trygghetssystemen. Så brukar det vara. Vid riksdagsvalen är det politikens hårda kärna som gäller.

De debatter som hittills hållits, partiledardebatten i riksdagen för snart två veckor sedan och duellerna mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, har klart dominerats av dessa ämnen. Partiledardebatten i Agenda i SVT 2 i går var inget undantag.

Två block söker väljarnas förtroende. Höger mot vänster, grovt indelat. Två alternativ i klart olika positioner med lika klara gränser, tydligast exemplifierat så här långt i synen på skatter och välfärdssystemen. Den ofta närmast inhumana tillämpningen av sjukförsäkringen är ett resultat av alliansens politik och inget annat.

Men det är inte blocken som går till val, inga valallianser, utan sju partier av vilka åtminstone tre befinner sig i sådant läge att det sannolikt väckt oroliga funderingenar om existens och riksdagsplatser. Detta var också märkbart i går kväll. Det var visserligen som det brukar: Sahlin och Reinfeldt drog huvudlinjerna. Men Göran Hägglund, Maud Olofsson och Lars Ohly kämpade med glöd.

Centern och Kristdemokraterna har inte varit över 5 procent i någon av de tre senast publicerade opinionsmätningarna. Vänsterpartiet har varit det i en. Det hade varit konstigt om det inte märkts i debatten. Men den skarpa profileringen är inte utan problem.

En opposition inom Centern kan fälla alliansens energiuppgörelse. Göran Hägglund uttryckte sin desperation vid Kristdemokraternas kommundagar och hävdade att partiet tvingats ta de värsta stötarna. Förvisso tycks allianspartierna beredda att ”se över” pensionärernas skattesituation, men Hägglund kan komma att driva en sänkning så hårt att det kan uppfattas som frondering mot den utlagda ”arbetslinjen”.

Bland de rödgröna är det Lars Ohly som tydligast markerar revir. I lördagens Ekot-intervju var han inne på att S, MP och V inte behöver enas om delar av skolpolitiken, välfärdspolitiken eller försvars- och säkerhetspollitiken.

Det spretar. Mycket är oklart.

En regering är enligt regeringsformen kollektivt ansvarig för sina beslut. Partier som sticker ut för långt kan därmed bli ett hot mot det egna blocket i valrörelsen. Det är en fråga om trovärdighet. Och om väljarnas uppfattning om regeringsduglighet. En duglighet som för tillfället inte känns särskilt påtaglig. Från något håll.