Sverige behöver bättre förebilder

Visst är det roligt när någon varit ute i världen och lärt sig något nytt. Men ibland, bara ibland, kan den där nyväckta entusiasmen bli en smula för entusiastisk.

Just det verkar vara ett folkpartistiskt problem.

Inför valet gjorde Lars Leijonborg – är det någon som minns honom – ett stort nummer av sina resor i Asien. I synnerhet Folkrepubliken Kina gjorde intryck på den liberale ledaren. Leijonborg kom hem med diabilder på jättelika hus, blixtsnabba tåg och flitiga arbetare.

Dessutom, konstaterade han när han sammanfattade sina intryck, klädde sig partibossarna numer i utmärkta kostymer.

Leijonborg hade hittat måttet att ­mäta det svenska samhället emot. Invändningarna mot bristen på demokrati och mänskliga rättigheter fick liksom inte plats.

Cecilia Wikström, sedan i somras folkpartistisk EU-parlamentariker, går inte lika långt. Men också hon tycks en smula bergtagen av sin nya miljö i Bryssel och Luxemburg. Särskilt entusiastisk är Wikström över parlamentets nyss genomförda utfrågningar av de blivande kommissionärerna.

I en debattartikel i Dagens Nyheter föreslår Wikström att också den svenska riksdagen borde fråga ut den blivande statsministern och statsråden.

Öppenhet, som i EU, borde ersätta talmannens överläggningar i slutna rum, och riksdagsomröstningar där statsministerkandidaten varken tvingas presentera politiskt program eller vilka statsråd som kommer att utses.

Wikström inser att den svenska regeringsformen kan sätta käppar i hjulet för en ren kopia. Ett litet högtidligt möte mellan riksdagen och den blivande statsministern borde ändå gå att ordna, liksom offentliga utfrågningar av de nytillträdda statsråden.

Utmärkta idéer. Vem kan ha något emot en smula mer ceremonier kring vår demokrati?

Men skulle det verkligen leda till större öppenhet, så länge svenska riksdagsledamöter lojalt följer sin partilinje? Och framför allt, kan verkligen EU-systemet lyftas fram som demokratiskt föredöme?

Den som försöker spåra EU-kommissionärernas folkliga mandat tvingas följa en både lång och krokig stig. Köpslåendet mellan regeringarna kan till och med få en folkpartistisk ministerutnämning att framstå som rent spel.

Och sedan utfrågningens strålkastare slocknat utövas makten oftast utan störande opinioner eller irriterande insyn. Cecilia Wikström och hennes kollegor får ursäkta, men deras granskning kan inte ersätta öppenhet.

Den svenska demokratin behöver bättre förebilder.

Men sådana invändningar biter förstås inte på en folkpartist.