Dags för EU att
välja en ny väg

Vad ska utgöra grunden för EU:s framtida utveckling? Det är alldeles uppenbart att den frustration som den ekonomiska osäkerheten i allmänhet och den akuta krisen i Grekland orsakat måste

kanaliseras i djupgående diskussioner om vägval och strategier.

Toppmötets beslut natten till fredagen att ge den grekiska regeringen en option på ekonomisk hjälp är förvisso ett slags nyordning. Den så kallade kompromissen om ett stödpaket som i grova drag går ut på hälften-hälften-insatser från euroländerna respektive Internationella valutafonden, IMF, innebär ett klart avsteg från det regelverk som hittills ansetts som heligt.

Och mycket annat som i dagarna avhandlats mellan EU:s stats- och regeringschefer och den nye ordföranden – eller presidenten – Herman van Rompuy tyder på att en omorientering är nödvändig:

Flera av EMU:s institutioner vacklar. Den ensidigt ekonomistiskt inriktade Lissabonstrategin – som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi – har efter tio år havererat.

Industriproduktionen krymper. Massarbetslöshet har blivt ett gissel. Åttio miljoner européer definieras som fattiga.

Hopp om långsiktighet

Men hoppet ställs nu till dels en ny långsiktig, men redan vingklippt plan, Europa 2020, dels ett nytt åtgärdspaket för kontroll av medlemsländernas budgetdisciplin och möjlighet att möta kommande ekonomiska kriser. Vissa delar är okontroversiella. Andra kan väcka liv i gamla motsättningar, som van Rompuys förslag om att förvandla toppmötena till ”en ny ekonomisk regering”, ett tydligt uttryck för en önskan om ett mer överstatligt EU.

EU-typisk ovilja

2020-planen bygger, eller byggde, på fem tydliga mål angående sysselsättning, forskning och utveckling, utbildning, miljö och fattigdomsbekämpning. Men nu tycks EU-kommissionens tydliga skrivning om en politik för 20 miljoner färre fattiga 2020 ha strukits. I topp-

mötets utkast på fredagen nämndes bara att en ”lämplig indikator” ska tas fram.

Det är på något sätt typiskt för EU:s oförmåga, eller ovilja, när det gäller att göra någonting konkret för att minska de gigantiska jämlikhetsgapen.

Annars är det just här, med ett angrepp på de djupa sociala klyftorna, som EU skulle kunna finna en framkomlig väg. Men det förutsätter något mer än system för ekonomiska sanktioner mot ”olydiga” medlemsländer och en konstant anpassning till en politik som urholkar löner och välfärdssystem.