Bokslut i det tuffa Sverige

I kväll är alliansens fyra partiledare bjudna till TV4. Möjligen ett slags sista natten med gänget, i alla fall för den här mandatperioden.

Självfallet kommer frågorna att handla om framtiden. Det är den som ska avgöras på söndag. Men utfrågningen borde också bli något av ett bokslut efter fyra års regerande.

Nya lärdomar

Det gäller inte minst det som regeringspartierna själva brukar kalla ”jobbpolitiken”.

Som svenska folket under de fyra senaste åren fått lära sig betyder det i klartext tre saker.

Skattelättnader för den som har ett arbete, större ju mer man tjänar. Ett försämrat skydd vid arbetslöshet, och en orättvis försäkringsavgift. Men kanske framför allt nya, tuffa, regler för den som är sjuk.

Den politiska processen bakom försämringen av sjukförsäkringen – regeringen talar om ”rehabiliteringkedjan” –kan bäst beskrivas som brutal. Aftonbladet har i artikel efter artikel kunnat berätta om verkligheten i det nya tuffa Sverige.

Redan när förslaget lanserades varnade socialdepartementets tjänstemän för att utförsäkringen skulle leda till stigande socialbidragskostnader.

Det fick inte ministern att slå av på takten.

När systemet började tillämpas hamnade människor i kläm. Inte minst regler om att den sjukes arbetsförmåga ska prövas mot ”hela arbetsmarknaden” har skapat tragedier.

Imponerar inte

Att dra in försörjningen för någon därför att hon skulle kunna utföra ett arbete som inte finns i verkligheten låter omänskligt, och det är omänskligt.

Inte heller detta fick regeringen eller Christina Husmark Pehrsson att ompröva reformen.

Vid årsskiftet inleddes utförsäkringen av tiotusentals långtidssjukskrivna.

I stället för Försäkringskassan ska arbetsförmedlingen ta över, även om människor fortfarande är sjuka.

Resultaten är knappast imponerande. Av de 18?000 som utförsäkrades vid nyår har 370 personer fått ett jobb utan stöd, på hel eller deltid.

Ödmjukhet, vad är den värd?

I kväll vill de fyra partiledarna inte ha konkreta frågor om vad som hänt med de sjuka.

Allmänna resonemang om aktivitet eller passivitet och utanförskap ligger bättre i munnen.

Men politiken handlar just om konkreta människor och deras vardag.

Människor som har mött ett allt hårdare system, och om alla oss andra som fått anledning att tvivla på att välfärdssamhällets trygghetssystem fungerar.

I det borgerliga valmanifestet talas det om ödmjukhet inför människors oro, men inte om att respektera människors erfarenheter.

Frågan är vad den sortens ödmjukhet är värd?