Framtidsfrågan som försvann
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jan Björklund framträdde på en valaffisch och lovade högtidligt fler svenska Nobelpris
Sju nya ministrar och hur de kan stärka regeringen och politiken får i tidningsspalter och tv-soffor sitt rättmätiga utrymme.
Mindre intresse ägnas de fyra som fick gå. Möjligen av ett naturligt skäl; just ointresset för deras politiska gärning, även om det i åtminstone något fall inte är riktigt sant. Cristina Husmark-Pehrsons framfart med sjukförsäkringen väckte stor uppståndelse.
Det finns anledning att uppmärksamma ytterligare en av de sparkade ministrarna: Tobias Krantz (FP). Med honom försvann även den särskilda posten som forskningsminister. Det råkade ske precis i de dagarna när forskningen och vetenskapen har en av sina största högtidsstunder, offentliggörandet av årets Nobelpristagare.
Tre meningar om forskning
Och visst var det alliansens utbildningsminister Jan Björklund som framträdde på en valaffisch och högtidligt lovade fler svenska Nobelpris? Det kan nu ställas jämte det faktum att, som Expressen också noterade i en ledare i går, ”Reinfeldt ägnade forskningen sammanlagt tre meningar i sin regeringsförklaring”, något som ger bilden av ”en statsminister som inte bryr sig om en av Sveriges viktigaste framtidsfrågor”.
Satsade 28 miljarder
Fredrik Reinfeldt kanske tycker att forsknings- och högskoleområdet utgör en komplicerad, bråkig och kravfylld domän. Men det gör den knappast mindre angelägen som drivkraft och spelplan för utveckling, tillväxt och jobb. Det borde sporra Reinfeldt, inte röja hans brist på engagemang.
En kort men intensiv diskussion nyligen gjorde gällande att svensk forskning inte levererar det som den egentligen skulle kunna ge, mätt med internationella mått. Drygt 28 miljarder kronor satsades av offentliga medel på universitetens och högskolornas forskning förra året. Det är en omfattande investering, om än inte den största forskningsnotan i världen.
Rörde om i grytan
Man kan säga om Tobias Krantz, som tillträdde sin ministerpost i juni 2009, att hans reformförslag inte precis stod oemotsagda. Värst blåste det i samband med det nya kvalitets- och utvärderingssystemet, vilket enligt kritiker skulle innebära slutet för en oberoende granskning av högskolan. Den striden slutade med Anders Flodströms avgång som chef för Högskoleverket.
Det var ingen framgång för forskningsministern. Men Tobias Krantz rörde om i forsknings- och högskolegrytan och lyckades sätta den i fokus. Nu ska den uppenbarligen ägnas en spridd omsorg. Att det även underminerar Reinfeldts eget politiska projekt gör inte bristen på intresse mindre allvarligt.
KA