Nu handlar det om vår framtid

  Den svenska självkänslan har fått sig ännu en snyting. Vår skola tillhör inte längre de bästa i världen. I naturvetenskapliga ämnen kan svenska 15-åringar

i dag mindre än sina jämnåriga i andra länder, och läsförståelsen – en gammal svensk paradgren – är högst medel­måttig.

Pisa-undersökningarna från OECD är den viktigaste jämförelsen mellan skolresultaten i olika länder, och Sverige har åkt rutschbana i 20 år. Det är kanske vårt största samhällsproblem. Men ingen ­gåta.

Klassamhället orsaken

Experter och forskare är ganska eniga. Skolan är allt mer uppdelad, och klassamhället slår igenom allt hårdare. Så uttrycker sig naturligtvis inte skolexperter.

De talar om socioekonomiska faktorer och effekterna av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Men det är klassamhället de menar.

Duktiga elever får inte stimulansen av att känna sig duktiga, och ungdomar som har svårt får det än svårare. Alla förlorar.

Skolexperter tycks också överens om varför klyftorna ökat. Individualiserad undervisning, ett fritt skolval och privatisering till exempel. En sammanhållen skola är inte längre skolpolitikens grundbult.

Att svensk skolpeng försörjer riskkapitalbolag i skatteparadis känns helt följdriktigt.

När debatten om skolan sedan blir politisk handlar den plötsligt om andra saker. Det grälas om betygen, om psalmsång och blindkartor, och om Jan Björklunds nya påhittiga bestraffningsmetoder.

Socialdemokrater som Mikael Damberg kan försiktigt kräva en utvärdering, och att resurserna ska fördelas annorlunda. Och till och med Jan Björklund funderar nu på små restriktioner när det ­gäller aktieutdelning från skattefinansierade privatskolor.

Sedan är det stopp.

Friskolor och skolval har kommit för att stanna. Men om inte systemskiftet ska leda till att Sverige fortsätter mot botten måste konsekvenserna diskuteras, ­också politiskt.

Ge alla en chans

För det finns faktiskt saker svenska politiker skulle kunna göra för att begränsa segregationen i skolan.

Resurserna måste öka, och fördelas så att de faktiskt ger elever med sämre förutsättningar en chans.

Jakten på kapitalavkastning borde inte få vara ett motiv att driva skolor. Den saken kan begränsas i de flesta andra länder, det borde gå också i Sverige.

Skolägares rätt att starta nya skolor behöver inte gå före kommunernas ansvar för att skolsystemet ska fungera. Vi behöver ingen fri etableringsrätt på skolans område.

De här åtgärderna lär inte lösa alla skolans problem. Men de skulle vara en början.