Ingen är ofelbar

Jag tycker att jag kan höra det surmulna mumlet i partikansliernas korridorer efter Aftonbladets granskning av bjudkulturen kring riksdagspolitikerna.

”Det ska de säga, man vet ju hur journalister är.”

”Småaktigt, en middag, lite bubbel och trevligt umgänge. Vad är det att bråka om. Och vi fick ju aldrig några resor.”

Ungefär så där lär det låta hos Moderaterna och Kristdemokraterna. Rolf Gunnarsson, en av de endast sju ledamöter som lät sig luras, skyller på att han kommer från Dalarna. Och att mediebranschen är desperat.

Det är inte roligt att bli avslöjad. Se bara på den finländske premiärministern Matti Vanhanen. När TV-programmet Silminnäkijä avslöjande att han i slutet av 1990-talet tagit emot byggmaterial från ett företag som hoppades på ett kontrakt gick den finländske regeringschefen i taket.

Skulle jag, frågade han retoriskt, riskera min karriär för en hög med brädor.

Vanhanen borde veta att det finns åtskilliga som förlorat en karriär för mindre än så.

Jag kan förstå indignationen över Aftonbladets blåsning. Ingen är som den finländske premiärministern påpekat när den värsta upprördhet lagt sig – ofelbar.

Men riksdagsledamöter och ministrar måste inse att de är föremål för PR- och lobby­industrins intresse därför att de har makt, och att makt kan missbrukas.

Integrationsminister Nyamko Sabuni valde, till skillnad från kulturministern och oppositionsledaren, gratisvägen till festfixaren Bindefelds 50-årsfest. Hon försvarade sig med att det handlade om en privat relation.

–?Jag har inte för vana att betala när jag går kalas, som hon förklarade för Expressen.

Det är möjligt att Sabuni – som i Folkpartiet lär gå under namnet premiärministern – tror att det är hennes charm som öppnar dörrar till kändisvärlden. I så fall handlar det inte bara om integritet, det är snarare Sabunis omdöme och självbild som kan ifrågasättas.

Att samhällsintressen påverkar politiken är förstås ingen nyhet. Fackliga ledare och storföretag har ofta haft en direktlinje till socialdemokratiska ministrar. Lokala politiker har festat med byggdirektörer och organisationsproffs. Skattekverulanter har kunnat räkna med förståelse hos Moderaterna, och bönderna har litat på Centern.

Inget perfekt folkstyre, men vi visste vem som representerade vad.

I den moderna lobby och PR-industrin är det annorlunda. Här är uppdragsgivarna ofta anonyma och metoderna i allmänhet mer sofistikerade. Konsulterna är inte sällan före detta politiker. Det handlar om långsiktiga relationer och att medvetet förskjuta dagordningen.

Just därför blir det allt svårare att veta på vems initiativ en debattartikel tillkommit, eller hur det kommer sig att det uppstår nätverk av politiker över parti och kommungränser; för kärnkraften, tjänstebilar, pansarvagnar eller privatskolor.

Det vi vet är att mycket inte är vad det ser ut att vara. Och att det finns åtskilliga PR-konsulter som inte tycks ha några problem med sin försörjning.