ÅSIKT

På en motorväg mot helvetet i foxtrottakt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För några år sedan spelade en av mina bröder på ett bröllop. Han hade ett rockband ihop med några kompisar. De spelade Lundell, Jimi Hendrix och AC/DC.

Det något kärva låtvalet orsakade intressanta kulturkrockar, som när de äldre gästerna försökte dansa foxtrot till ”High­way to Hell”. Minnesbilden kom över mig när jag läser om de interna striderna i folkpartiet. En grupp politiker, med namn som Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson i spetsen, säger nej till partiets förslag till integrationspolitik.

De gillar inte att invandrare som begått mer än tre brott automatiskt ska utvisas och de vill inte avskaffa lagen om anställningsskydd för alla under femtio år.

Socialliberalerna vaknar upp. Det är på tiden.

Under de senaste åren är det helt andra krafter som har hållit i taktpinnen. Folkpartiet har flirtat med den mörkaste högern. Profilfrågorna har handlat om språktester, utvisningar och hårdare tag i kriminalvården. Mest piska, mindre morot.

Motståndet tar form inför landsmötet i sommar. Sedan vet vi vem som dansar foxtrot i folkpartiet. Och vem som spelar Highway to Hell.

I en helt annan del av tidningen läser jag att det ska sättas upp en Broadwaymusikal om John Lennons liv. Själv har jag ingen särskild relation till Lennon eller Beatles, men för något år sedan sprang jag faktiskt på en av de mer osannolika delarna av musikhistorien i Richmond, Virginia.

En kväll hamnade jag på Penny Lane Pub i centrala Richmond. Jag beställde en öl och började prata med bartendern, som hette Terry O’Neill. Han var i 70-årsåldern, med brittisk accent och en blick härdad av årtionden bakom en bardisk.

I början av 1960-talet arbetade O’Neill som biträdande manager på The Cavern i Liverpool. Han ansvarade för musiken och på kvällarna stod han i baren och ibland i dörren för att slänga ut gäster som blivit för fulla.

Under de där åren spelade Beatles nästan 300 gånger på The Cavern. Utan spelningarna hade Beatles kanske inte blivit Beatles. Ingen She Loves Me. Ingen Lucy in the sky with diamonds. Ingen Help. Ingen Lennonmusikal på Broadway.

– Well, sa Terry O’Neill, de hade nog blivit stora ändå. De hade en energi och en kreativitet som inte gick att stoppa.

Terry jobbade kvar i Liverpool några år innan han tog jobb på en passagerarbåt över Atlanten.

I mitten av 1970-talet hamnade han i Richmond.

Vem vet, vad hade hänt om Terry O’Neill fått pojkarna i det där okända, stökiga bandet utslängda efter den första spelningen? Snacka om att ha haft ett finger med i musikhistorien. Utan att ha tagit en ton.

På tal om gamla slagdängor: I Sörmland har SSU föreslagit att socialdemokraterna ska sjunga arbetarrörelsens traditionella sånger på sina arrangemang. I helgen som gick antogs förslaget av socialdemokraternas partidistrikt.

Frågan är klassisk och har funnits med så länge jag kan minnas.

Inte mig emot.

Jag har själv en viss förkärlek för arbetarrörelsens traditioner.

Det antagna SSU-förslaget går dock lite längre: sångerna måste sjungas på alla arrangemang, även torgmöten och andra utåtriktade aktiviteter.

I den pågående medlemsrevisionen i SSU har Sörmlandsdistriktet mer än halverat sitt medlemstal. Nu, till tonerna av Oss alla unga, Arbetets söner och Internationalen kommer äkta, övertygade och frivilliga medlemmar säkert att strömma till organisationen.

Vad hade Lennon sagt? Let it be?

Jesper Bengtsson