ÅSIKT

Jag som är pappa vill också bli undersökt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det rasar en märklig men angelägen debatt i medierna. En debatt om föräldraskapet. Om barn som går på dagis. Om barn som är hemma.

Efter ett halvår med döttrarna hemma i Flen borde jag vara direkt berörd. Jag borde kasta mig över alla inlägg. Ändå är det som om något saknats.

I går kom jag på vad: nästan alla inlägg handlar om mammornas roll.

Inte papporna.

Inte vi.

Vi finns inte med i diskussionen, varken som objekt eller subjekt.

I en krönika i Expressen skriver Marie Söderqvist om en undersökning i Storbritannien, som sägs visa att barn mår bättre av att vara hemma med mamma än att vara på dagis. I slutet av texten konstaterar hon lite förstrött att undersökningen inte ställt frågan om papporna. De räknades inte.

Jag kanske är ute och seglar här, men spelar inte ”pappafaktorn” en viss roll när man bedömer barns uppväxt? Borde inte den saken vara helt avgörande för en samlad bedömning av familjepolitiken? Kanske inte i Marie Söderqvists värld.

■ ■

Dessutom är det direkt ohederligt att jämföra en undersökning från Storbritannien med svenska förhållanden.

Det engelska systemet erbjuder nästan ingen förskola av den modell vi har här. De flesta dagis är privata och dyra. Andra kan sätta sina barn (om de är över tre år) i en ”lekstuga” ett par timmar om dagen. Labourregeringen har planer på att bygga ut barnomsorgen, Sverige är en av förebilderna, men det har gått långsamt.

Samtidigt är den brittiska föräldraförsäkringen på stenåldersnivå.

En undersökning vars resultat redan från början är tveksamma blir därmed helt oanvändbar i en svensk debatt.

Den som är intresserad av mer relevanta fakta kan gå till Folkhälsoinstitutets hemsida (www.fhi.se). Där finns ett urval av undersökningar som visar att barn som går på dagis gynnas i utvecklingen. De blir mer verbala och sociala. Fungerar bättre i grupp.

Med två barn på dagis tycker jag mig ha ett visst belägg för att det stämmer. Barn behöver både föräldrar och den stimulans ett modernt dagis med pedagogiskt arbete kan ge.

Att många svenska dagis blivit sämre efter 90-talets nedskärningspolitik är dock sant. Och problematiskt.

■ ■

”När radikalfeministen får barn blir hon kristdemokrat”. skrev kd:s vice ordförande i ett infantilt inlägg i Expressen.

Vad vet jag. Kanske förekommer det faktiskt sådana helomvändningar. Göran Skytte kunde ju gå från att spela dragspel i Kabaréorkestern till att skriva nyliberala krönikor i högerblaskor, så varför inte.

Ändå vill jag påstå att det förhåller sig på det rakt motsatta viset: när papporna blir föräldrar blir de radikalfeminister. Det vet alla som sett hur könsrollerna sätter klorna i våra barn redan i 2–3-årsåldern.

■ ■

Läser med viss förvåning om fallet Åke Green, pastorn som hävdat att homosexualitet är ”en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. I mina öron låter det som en klockren hets. Green hävdar dock att orden inte var hans egna. Han fick dem till sig från den Helige ande. En röst i pastor Greens huvud sade alltså till honom att smäda alla homosexuella.

Hur argumenterar man med den Helige ande i en svensk domstol?

Jesper Bengtsson