ÅSIKT

Det går – men bara för att det måste gå

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I tisdagens ”Uppdrag granskning” gjorde den moderata EU-parlamentarikern Anna Ibrisagic klart vad den borgerliga upprördheten över Vaxholmskonflikten egentligen beror på.

–?Fackföreningarna tar sig väldigt många friheter som jag inte tycker att de ska ha, sa hon.

Det aristokratiska tonfallet skulle kunna vara hämtat från hennes läromästare Carl Bildt.

Tjänstefolket och deras organisationer vet inte sin plats, utan tar sig friheter. Det går inte an.

Det doftar obehagligt av punschveranda, men Ibrisagic säger i alla fall vad hon tycker.

Det är knappast EU-domstolen som kommer att avgöra styrkeförhållandena på den svenska arbetsmarknaden. Det gör väljarna i september nästa år.

I mars för tre år sedan åkte jag tillsammans med 120 däcksarbetare från Gislaved till Hannover. En nattlig bussresa längs autobahn mot Continentals huvudkontor.

De skulle försvara sina arbeten mot planerna på att lägga ner däckfabriken. Jag skulle berätta om händelsen.

I söndags träffade jag en av arbetarna, Stig Jörgensen, igen. Han kände igen mig på färjan mellan Grenå och Varberg.

Då, medan det grydde över A?7:an, berättade Stig hur de anställda i Gislaved kände att de saknade ledningens stöd.

Protesterna hjälpte inte. Däckproduktionen i Gislaved har upphört. De delar av den enorma fabrikshallen som kunnat hyras ut har fått nya användningsområden, och Stig har ett nytt jobb.

–?Sämre betalt och längre till jobbet, annars är det mesta som vanligt, sa han i söndags.

Det går, därför att det måste gå.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på den stolthet som fanns i bussen den där natten. Stoltheten över en fabrik, över att veta att de bar på ett världsunikt kunnande när det gällde att producera vinterdäck och att göra däck som skonade miljön.

Den stoltheten stal direktörerna i Hannover.

Den globaliseringskritiska rörelsen och den svenska fackföreningsrörelsen har inte alltid så lätt att förstå varandra. Ändå pågår samtal.

Attac var en av de första organisationer som ställde sig bakom Byggnads i Vaxholm.

Till det senaste stora sociala forumet sände LO en tyngre delegation än tidigare och nu i helgen håller organisationerna för fjärde gången ett gemensamt sommarseminarium på Brunnsviks folkhögskola.

Tobinskatten, internationellt fackligt arbete och arbetskraftsmigration står på programmet.

Det finns uppgifter för en ny vänster där fackföreningar och globaliseringskritiker samarbetar.

Så till sist fotbolls-EM för damer. Det spel Marika Domanski Lyfors gäng presterat har inte bländat. Anfallet har varit ineffektivt, försvaret skakat och mittfältet alltför sällan hittat lösningarna.

Tills i går. Plötsligt fanns tanken och kraften. Ändå blir det ingen final på söndag, men vilken match.

Ingen kan ta ifrån Domanski Lyfors och hennes spelare det de gjort för sin sport. Det är en fantastisk historia.

På några få år har damfotboll etablerat sig som en av de stora sporterna. Sverige har i dag kanske världens bästa liga. Viktiga matcher följs av en jättelik tv-publik, tidningarna är fulla av rapporter och analyser och de stora spelarna är stjärnor.

Mycket av detta är Domanski Lyfors och hennes landslags förtjänst.

Nu ska det arvet förvaltas.

Ingvar Persson