Rädslan för islam ökar bara riskerna

Snart har tjugo år gått sedan Olof Palme mördades och kurder pekades ut som misstänkta för brottet. Mina kurdiska vänner fick lida dubbelt. Flera av dem levde redan under hot från terrorgruppen PKK. Nu blev de dessutom själva betraktade som potentiella mördare.

Hur mycket har vi lärt sedan dess?

Kanske ändå en del, här i Sverige. Efter bomberna i London är svenska politiker och medier noga med att skilja på extremism och huvudfåran inom islam.

Nyhetsredaktionerna låter muslimska ledare komma till tals när de fördömer de blodiga sprängningarna.

Ändå har vi islamofobin nära, under den offentliga ytan. Många muslimer kan vittna om trakasserier och diskriminering. Sverigedemokraterna kopplade genast samman Londondådet med invandringen av muslimer till Sverige.

Det argumentet lär upprepas på gator och torg ändå fram till riksdagsvalet nästa år. Övriga partier bör rusta sig väl för att möta sådana krafter.

De extrema islamistiska nätverken ska naturligtvis fördömas och motarbetas. Det har vi alla ett ansvar för. Kloka muslimska förgrundgestalter kan spela en viktig roll.

Emine Onatli skrev 26 juni här på Aftonbladets ledarsida om att bekämpa antisemitismen bland unga muslimer: ”Det centrala frågan för oss troende muslimer i dag är inte att få en egen moské inom gångavstånd utan vilken sida som får övertaget i de moskéer som finns.”

Hon ville se mer dialog mellan politiker, präster, rabbiner och imamer. Emine efterlyste också en imamutbildning i Sverige så att inte alla har sina referenspunkter utomlands.

De slutsatserna kan gälla också för arbetet mot den lilla andelen anhängare av våldsmetoder bland Sveriges muslimer.

Politiken har en viktig uppgift för att underlätta det.

EU är inne på liknande spår i sina riktlinjer mot rekryteringen till terrorism, som regeringen obegripligt nog hemligstämplat i sin helhet.

Från andra håll framgår det att dialogen mellan religioner är en viktig punkt.

Insikten finns också att segregationen bidrar till extremism. Utanförskapet i slitna förorter är en grogrund för nya dåd.

Diskriminering och rasism är också säkerhetshot.

Dagens stora fråga är om politikerna klarar att behålla det perspektivet eller förfaller till jakt på muslimer i allmänhet.

Italiens Silvio Berlusconi har redan inlett en jätterazzia och fått mandat att kraftigt minska rättssäkerheten. Med sådana svar ökar riskerna i?stället för att minska.

Rädslan för islam har också fått de tyska kristdemokraterna att säga nej till Turkiets EU-medlemskap.

Jacques Chirac har utlovat en folkomröstning innan turkarna får sin inträdesbiljett.

Trots att ett demokratiskt Turkiet vore ett utmärkt exempel på hur ett muslimskt land kan bidra till Europas utveckling, liksom islam gjort så många gånger förr i historien.

Nu skyndar EU:s justitieministrar på polissamarbetet. Det kommer inte att räcka.

Islamofobi och en aggressiv utrikespolitik ökar riskerna.

En politik mot segregationen och för ett öppet Europa kan minska dem.