Journalistiken & opartiskheten

Framväxten av sociala medier som Facebook och Twitter underlättar politisk mobilisering.

Demokratirevolterna i Tunisien och Egypten främjades när oppositionen genom sociala medier snabbt kunde initiera och koordinera sina aktioner. Kravallerna i England växte i styrka och omfattning genom de kommunikationsmöjligheter som sociala medier ger.

De sociala mediernas segertåg ställer traditionell journalistik inför svåra ut­maningar. För det första omgärdas dramatiska

händelseförlopp som till exempel demokrati­revolterna i Nordafrika eller terrordåden i Oslo­ och på Utøya av en mängd direktrapporteringar via bloggar, Facebook och Twitter från personer som själva finns på plats. Hur skall journalister källkritiskt kunna förhålla sig till alla dessa rapporteringar? Vilka skall man lita på och vilka skall man välja att återrapportera?
 

För det andra upphävs traditionella mediers informations­monopol när människor över hela världen själva kan ta del av och bidra till informationsspridningen kring nyhetshändelser. Särskilt tydlig blev denna utveckling under de ohyggliga händelserna på Utøya, där attackerade ungdomar via sina mobiltelefoner kommunicerade med omvärlden och hur denna kommunikation genom Twitter omedelbart spreds över nätet.

Själv satt jag tillsammans med hustru och barn framför datorerna och tog via Twitter del av informationen från Utøya i en hastighet som traditionella medier inte hade en möjlighet att matcha. Källkritiken utfördes kollektivt i form av ”crowdsourcing” på nätet, där twittrare tillsammans delade och stämde av information för att försöka förstå det som hände och vilka uppgifter som var korrekta.

Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartisk­heten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel Jay Rosen från New York University nyligen i The Economist. I samma artikel lyftes i stället transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet.
 

Den relevanta frågan är därför inte längre vad som kännetecknar en opartisk journalistik och hur en sådan bäst uppnås. Nej, den relevanta frågan är vad som kännetecknar god journalistik i en värld där det är genomsynlighet och öppenhet som skapar legitimitet och trovärdighet. Om inte journalister själva mer kraftfullt börjar ta sig an den frågan riskerar journalistiken att marginaliseras, både som uttrycksform och som yrkesverksamhet.