Radion stänger av sig själv

Den orkar inte.

Skolmajoren uttalar sig skolnegativt igen.

Jag somnar om, drömmer att hunden är min bästa vän och att ingen mer någonsin ska tillverka falska malariamediciner och smuggla amfetamin. Och Benkefejden pågår i alla kanaler medan tjuvskyttarna sågar betarna av den fridlysta noshörningen. Benkefejden pågår när Grekland blöder, när Nationalmuseum visar konstnärsgruppen Peredvizjniki från 1870 vars bilder var en reaktion mot den ryska konstakademiens konservatism. Sociala och politiska frågor, tsarväldets förlorare. Benkefejden pågår när kvinnan i Arboga dör, när Socialstyrelsens siffror visar att hemlösheten ökar. Benkefejden pågår när lyxskepp går på grund och dollarn sjunker i värde. Benkefejden pågår när kulturradion spårar det litterära jaget.

Pågick Benkefejden när min släkt bodde tre kilometer från ryska gränsen och sket på sig när fienden snodde deras närmsta stad, bara sådär, och farmor, servitrisen, spikade upp högerpresidenten i guldram på väggen? Pågick Benkefejden när vi röstade om EU, och jag kom jag från ett land som såg ett medlemskap i EU som den största garantin för fred, men levde i ett annat land, där man såg samma medlemskap som ett hot och jag aldrig känt mig så kluven.

Om jag hade haft en kulturvänster att krama, Benke I wish.

Samma när jag år efter år såg mina föräldrar inte rösta i riksdagsvalet (utländska medborgare). I wish.

Bygg bron se den sprängd stod det på muren när jag bodde i Malmö. Bron byggdes, den sprängdes inte. Bron kom att ­ersätta min barndoms Köpenhamnsfärja, och Berlin kom närmare Kåseberga, och Ystad är­ ­inte längre samma småsinta småstad som när jag var barn. Jag brydde mig inte, hade viktigare saker att engagera mig i som ­socialarbetare.

Rör inte min gräsplätt!

Jag är uppvuxen på, och har bott på, gräsplättar som alltid någon velat bevara. Sådant är hyres- och radhuslivets premisser. Jag har därför svårt att skriva på listor som vill bevara berget där köpcentrat ska stå, svårt att försvara motståndet mot 3G-master när grannen ber mig skriva under.

Det finns alltid en äng, en utsikt. Ett Slussen.

Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot. I stället har jag som vanligt fullt upp med att sätta mig in i nyheterna, försöka begripa varför Grekland blöder, noshörningar och kvinnor mördas, hemlösheten ökar, varför dollarn och lyxskepp samtidigt sjunker, varför ingen ber den där skolmajoren hålla käften.

Att skriva om det vi fattas

Blir en politisk handling.

/…/

Och du är inte ett byte

vars armar ska bindas

samman.

(Kristian Lundberg, ALLT OCH DENNA LYCKA AV ­INGENTING).

Under tiden pågår Benkefejden och kulturradion spårar det litterära jaget som mycket väl kan vara både Maja Lundgren och Daniel Sjölin.