S blev parti för ”svaga”

Betyder valkatastrofen för Socialdemokraterna att socialdemokratisk politik också förlorat sitt stöd? Hur är det exempelvis med åsikterna kring välfärdsstaten? Här påstås ibland att medelklassen nog inte är lika intresserad av kollektiva lösningar längre, i takt med att man blivit allt rikare. I stället är det hushållsnära tjänster och friskolor man vurmar om. Därför måste också socialdemokratin anpassa sig om man vill återvinna väljarnas förtroende.

Sällan ser man dock några siffror som skulle stödja resonemangen. I Välfärdsstatsundersökningarna har vi däremot följt svenskarnas åsikter kring välfärdspolitiken från 80-talet och framåt. Senaste undersökningen genomfördes 2010.

Här hittar man inga tecken på sviktande uppslutning kring välfärdspolitiken. I stället en bedövande stabilitet. Omfattande skatteutgifter för välfärdspolitiken, kollektiv finansiering, offentlig organisering: kärnpunkterna i den svenska välfärdspolitiken har ett grundmurat stöd.

De förändringar man kan se går dessutom i en än mer välfärdsstatsvänlig riktning. Fler säger att de själva kan betala mer skatt om denna går till välfärdsstatliga ändamål. Kollektiv finansiering av socialförsäkringarna får ökat stöd. Misstankar att bidrag och tjänster missbrukas är mindre än någonsin tidigare.

Detta urberg av välfärdsstatsstöd har Moderaterna insett inte går att flytta på. I stället har man skickligt manövrerat runt det, med en helt ny retorisk appell.

För väljarna innebar det att man inte såg några större partiskillnader ifråga om välfärdspolitiken. När valundersökarna frågat vilka som var de viktigaste frågorna i valet tappar välfärdsstaten mark.

Om man inte tycker det är någon större skillnad mellan partierna får andra frågor fälla avgörandet när röstsedeln ska lämnas. Till exempel frågor kring utbildning, där Socialdemokraternas förtroende är lågt.

Eller sysselsättning, där man helt tappat sitt försteg.

Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället.

När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.

Stora grupper är bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod från ekonomisk katastrof.

En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att den formuleras som en politik för hela samhället.