Gästkolumen: ”Så häär lite bidragsparti är vi!”

"...bla bla bla. För vi e inget bidragsparti."

”De e inte vi heller.”

”E ni väl visst! Bidragspartist, bidragspartist!” (Pekar finger.)

”Nä! Så hääär lite bidragsparti är vi!” (Måttar mellan tumme och pekfinger.)

Så skulle en extremt korthuggen sammanfattning av val­rörelsen 2010 kunna låta.

En styck moderat och en styck socialdemokrat stående vid varsitt litet runt tevestudiobord under ömsesidiga försäkringar om att vara ”för arbete, inte för bidrag”. Som om regeln varit att den som säger ”Vi är inte ett bidragsparti” flest gånger vinner.

Och för socialdemokraternas del tillsynes helt utan en intellektuell diskussion om bidragens fördelar och nackdelar och de historiska orsakerna till införandet av olika bidrag och försäkringar.

Mona Sahlin lät sig i högsta grad dras med i ett snack där bidrag blir något lika oanständigt som, säg, barnprostitution.

Att ingen vill vara ett parti för bidragstagare blev om inte annat tydligt i samband med Mona Sahlins självkritik efter valet.

Det hon kom att upprepa i bedrövelse var detta att ”Bara drygt 20 procent av de som arbetar i vårt land röstade på socialdemokraterna”.

Om och om igen fick vi höra de orden.

Jag försöker inte säga att siffran är irrelevant. Den förtjänade naturligtvis att nämnas, liksom allt som kan bidra till en analys av valförslusten. Men bedrövelsen och upprepningarna låter antyda att det värsta som kan hända är att få röster av de som inte arbetar.

När Sahlin i nästa mening konstaterar att ”Väljarna avvisade vår politik” är det sant i absoluta termer men låter också förstå att de 39 procent av de arbetslösa och 51 procent av de sjuka och utförsäkrade som röstade på (s) är en slags B-väljare vilkas valsedlar strikt taget inte är lika värdefulla som de arbetandes.

Det kan man bara säga ett visst antal gånger innan man förlorar dessa väljare.

I en situation där alla stora svenska partier i praktiken accepterat – på en skala från motvilligt till entusiastiskt – en politisk modell som gör arbetslösheten till en del av tillväxtmaskinen är det ohederligt att lalla med i bidragshatarsången. Bidrags- och försäkringssystemen måste betraktas med nya politiska ögon i ett ekonomiskt system där den övre gränsen för vad som kallas den naturliga arbetslösheten glider uppåt.

Man kan som bekant inte önska sig nya, bättre väljare.

Om socialdemokratin så starkt fick de arbetslösa medborgarnas förtroende finns ett ansvar att förvalta det.

Ett sätt att göra det vore att dumpa moralismen och leda en kompromisslöst realistisk framtidsdiskussion om hur man kan utforma försörjningsmöjligheter för alla dem som marknaden inte tar i med tång.