Ingen är frivilligt fattig

För att blicka framåt blickar jag bakåt. Läser ”Ligga till last, fattigdom och utsatthet” (socialpolitik och socialt arbete under 100 år). Fattigdom sägs vara människans värsta gissel. Det sociala arbetets rötter djupt intrasslade i fattigdomsfrågan.

Samhället haft två huvudstrategier för att handskas med fattigdom. Den ena, att blunda för och försöka leva med den. Att ­intala medborgarna att den är naturbunden, en guds straffdom eller beror på egenskaper hos individen själv. Den andra vägen är att försöka åtgärda den och komma till rätta med alla de andra problem som följer i dess kölvatten.

När den allmänna folkpensionen genomfördes 1913 omvandlades många äldre från fattighjon till folkpensionärer över natten. Filantropins intressenter motsatte (!) sig reformen. I samband med folkpensionsbeslutet förlorade filantroperna det tolkningsföreträde som man haft i sociala frågor. Jippie! ropade nog de som drabbats av filantropins nyckfullhet. Ty redan i det gamla ­fattigsamhället ville inte folk ligga till last. Fattig-skamkänslan är djupt rotad och bottnar i känslan av att den är självförvållad eftersom samhället under så lång tid kategoriserat människor i sämre och bättre, tärande, närande, värdiga, ovärdiga, frivilligt och ofrivilligt fattiga.

Inga människor är frivilligt fattiga.

Fattigdom är ett politiskt tillstånd.

På 1800-talet utspisades äldre av slumsystrar på slumstationer. Ungar utspisades hos Frälsningsarmén. Vägen till välfärden har gått via skyddshem, skolor för vanföra, insamlingar. Sedan 1500-talet har man försökt reglera tiggeriet. Industrisamhället krävde åtgärdspolitik. De nya vetenskaperna psykologi, pedagogik, medicin/hygien med rötter i upplysningen skapade en ny syn på människan. ”Det sociala” växte fram som en nödvändighet att komma till rätta med fattigdom och sociala problem. Fram ur filantropiträsket växte socialvetenskapen, som – OBS – inte har någonting med riskkapitalism att göra.

Läser på facebook: Riskkapitalist = ­någon som riskerar andras liv.

Socialpolitiken från liberalt håll har i hög grad varit ett moraliskt projekt. Sociala reformer skulle uppfostra, förädla människor. Vänsterkanten ville (då som nu) förbättra människors ekonomiska villkor, ge oss förutsättningar att skapa våra liv själva. Arbetarrörelsen strävade efter ”skötsamhet på egna villkor”.

Lärde mig ett nytt horribelt ord i slutet av 2011: Barnvräkningar (DN 24/12).

Vi återupplever 1800-talslika erfarenheter av bred vanvård nu. Den stora skillnaden är att vi i dag låter detta hända trots att det finns social vetenskap.

”Fattigvården och det uppväxande släktet”, rubriken från 1906 års fattigvårdskongress, känns angelägen. Det sociala arbetets rötter – och framtid – finns i ­fattigdomsfrågan.

Ett nytt år stundar och politiken anno 2012 handlar fortfarande om människosyn.

”Människan är statens viktigaste egendom”.