Därför blev FRA borgerligt fiasko

Hanteringen av FRA-­frågan måste vara ett av regeringens största ­fiaskon. Man har givit möjlighet till betydligt mer långtgående befogenheter vad gäller avlyssning utan att uppnå tillräckliga krav för rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Paradoxalt nog har avlyssningen ökat ­samtidigt som skyddet mot terrorist­attentat blivit sämre. ­Anledningen till det är att Säpo, som är ­ansvarig för att förhindra ­terroristbrott, begränsades i sina möjligheter att få ta del av informationen.

Regeringen har sedan det första lagförslaget i slutet av 2006 fram till överenskommelsen mellan de ­borgerliga partierna i september 2008 gjort mer än 40 ­förändringar i FRA-­lagen. ­Detta måste vara ett ­rekord i svensk lagstiftnings ­historia.

En annan unik sak med FRA-­lagen är att det aldrig har gjorts en ordentlig utredning, trots att det inte finns någon lag som är så ingripande när det gäller den personliga integriteten. Detta var också ett av skälen till att jag var kritisk till att lägga fram ett förslag när den socialdemo­kratiska regeringen planerade att göra det.

Att den borgerliga regeringen inte har gjort en grundlig ­utredning för att avgöra avlyssningens omfattning, vilka som ska få avlyssna, kontrollen över myndighetens arbete samt hur det påverkar enskilda med­borgare är obegripligt. Där ­hade man verkligen möjlighet att ­bemöta kritiken och få en långsiktig överenskommelse över blockgränserna.

Att det har varit ett lappande och ett lagande utan like beror bland annat på att det funnits borgerliga ledamöter i riks­dagen som varit emot de olika ­förslagen till lagändring. Två av de mest framträdande kritik­erna bland riksdagsleda­möterna var Birgitta Ohlsson och Annie Lööf. Genom olika ­förhandlingar med dessa ledamöter har man trixat sig genom de olika hindren, men man har då fått göra ­ständiga förändringar för att få ihop en majoritet. En sådan ­eftergift har just varit att begränsa Säpos möjlig­heter.

Nu har ­regeringen insett att det ­inte var så smart och har nu för avsikt att ändra det. Det skulle innebära att lagen blir ungefär som det var tänkt från början, alltså det som Birgitta Ohlsson och Annie Lööf vägrade att ­acceptera, ja, de verkade ju till och med ­beredda att offra ­regeringsmakten för sina principers skull.

Men nu har det intressanta ­inträffat att båda två ingår i regeringen. Det innebär att de nu ska vara med och genomföra det som var helt omöjligt för ett par år sedan. Jag tvivlar inte på att deras engagemang var genuint. Frågan är bara om tillfredsställandet över att få sitta i en regering är större än den personliga övertygelsen. Den som lever får se.