Det är så provocerande. Det är klart att svenska låntagare blir förbannade.
Utöver de vanliga kostnaderna för lånet betalar en vanlig villafamilj en hel månadslön om året till banken.
Under de tre första kvartalen förra året tjänade bankerna 80 miljarder kronor på det räntenettot. Aftonbladets ränteuppror visar att Sveriges fyra stora banker nu har 1 700 miljarder kronor i kassakistorna.
För de pengarna kunde de driva hela Sverige i två år.
Men bankdirektörerna Pär Boman, Christian Clausen, Annika Falkengren och Michael Wolf har inga sådana ambitioner. Tillsammans plockar de i stället ut en lön på nästan 40 miljoner kronor om året exklusive förmåner som bostäder, städerskor och lyxbilar.
Om de varit intresserade av något samhällsansvar hade de sänkt räntan för vanliga låntagare. Men tvärtom eldar de på krisen för vanligt folk genom sina betalda bankekonomer som dyker upp i media som ”experter”. De kommenterar krisen i Europa och tycker att skattebetalarna ska betala fantasisummor medan deras egna banker ska gå skadeslösa.
När bankernas arrogans gått för långt går finansminister Anders Borg ut och rasar. Någon gång om året kritiserar han upprört bankernas räntemarginaler.
Men det börjar kännas som en riggad föreställning. Det finns inget allvar bakom Anders Borgs ord. Som delägare i Nordea kunde han ha begränsat Nordeas vinstutbetalningar. Som finansminister i Sverige kunde han ha stött kravet på en EU-beskattning av bankerna.
Men Anders Borg bara följer det schlingmannska manuset: skäll på bankerna, det brukade sossarna göra. Skillnaden är dock att Socialdemokraterna också gjorde något för befolkningen.
