Krönika

Anders Lindberg

ÅSIKT

Dags att gå till botten med terrorfiaskot, JO

”Att som barn bli förhörd utan varken målsman eller juridiskt ombud är förmodligen mycket skrämmande.”

Falskt alarm  Polisen patrullerar efter tipset om ett bombhot mot Nordstan i Göteborg. Ett tips som visade sig vara felaktigt – och ledde till ett fruktansvärt rättsövergrepp på oskyldiga människor.
Falskt alarm Polisen patrullerar efter tipset om ett bombhot mot Nordstan i Göteborg. Ett tips som visade sig vara felaktigt – och ledde till ett fruktansvärt rättsövergrepp på oskyldiga människor.Foto: Björn Larsson Rosvall/SCANPIX
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Ledarsidan driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.

Tidigt på morgonen den 30 oktober 2010 stormade 10-15 maskerade poliser med ­lasersikten och dragna vapen in i Nizar Khalaylis hem. Gripandet av Nizar var ett av fyra tillslag polisen gjorde efter misstankar om förberedelse till terrorbrott i centrala Göteborg.

Göteborgs-Tidningen berättade: ­”Enligt uppgift till GT skulle det röra sig om en lastbil fylld med sprängämnen som skulle detonera i Nordstan i Göteborg.” Det spekulerades om kopplingar till al-Qaida.

Men det fanns ingen lastbil, ingen bomb och inget al-Qaida. Allt var påhittat. Inom dagar hade alla släppts, sedan friades de från alla misstankar.

Nizar är småbarnspappa och egen företagare i Göteborg. I medierna blev han känd som 39-åringen. I efterhand har­ ­polisen sagt att de begick ett misstag. ­Nizar var egentligen aldrig misstänkt utan skulle bara höras som vittne.

Ändå forcerade tungt beväpnad polis dörren, stormade hans hem och grep ­honom. Han tvingades naken ner på golvet inför sina barn och hans fru tvingades klä på sig i manliga polisers närvaro. Dessutom delgavs han felaktigt misstanke om förberedelse till terrorbrott.

Bortsett från det helt felaktiga gripandet av Nizar begicks flera allvarliga övergrepp under den febriga stämning som verkar ha rått under tillslaget.

Som gripandet av den man som kallas A i åklagarens material. Han greps i sitt hem. Hans fru blev hysterisk och ropade på polis. Både A och hans son tvingades ner på golvet. När sonen försökte lugna sin mamma sparkade en maskerad polis honom i huvudet.

Pojken polisanmälde händelsen, men kunde inte peka ut polisen, eftersom han var maskerad.

B greps utanför moskén efter morgonbönen. När polisen förstod att det var en moské bestämde de sig för att storma in, identifiera dem som bad, kvarhålla och förhöra dem.

Ansvarigt befäl har i förhör sagt att han skulle ha agerat likadant om det var en kyrka. I så fall ett trendbrott, sedan ­Alsnö stadga från 1280 har vi haft så kallad kyrkofrid i Sverige. Det skulle blivit ­ramaskri om polisen kvarhållit och ­förhört oskyldiga kyrkobesökare.

Men ingen av dem som kvarhölls och förhördes i moskén har vågat polisanmäla.

Även D ­uppger att han blivit ­sparkad av ­polis men ord står mot ord. Polisen ville av ­någon ­anledning förhöra hans fru, ­därför togs barnen med till polisstationen. En tio år gammal pojke­ fick inte plats i bilen utan fick åka till ­polisstationen i en annan bil, ensam med poliserna.

Väl där togs barnen från mamman och fick prata med en polis i ett annat rum. Det var inget förhör, de bara ”pratade” ­lite. En juridisk ­distinktion som ett ­litet barn kanske ­inte uppfattar.

Att som barn bli ­förhörd ­utan varken målsman ­eller juridiskt ombud är för­mod­ligen mycket ­skrämmande. Och jag kanske låter ­gammaldags, men är det inte olagligt?

Hela fallet byggde på ett tips några ­dagar ­tidigare, från en kvinna som överhört ett telefonsamtal där ­någon på arabiska sa att han skulle spränga ”Femman”, alltså varuhuset i köpcentret Nordstan i Göteborg.

I efterhand visade sig tipset vara fel­aktigt. Något polisen inte kontrollerade tillräckligt och åklagaren inte följde upp. När vi journalister gör motsvarade ­research kallas resultatet ”tidningsanka”.

För Nizar Khalayli, de tre övriga som greps och deras familjer innebar slarvet från polis och åklagare att deras tillvaro slogs i spillror.

I Sverige har vi ordningen att polisen själv utreder om den gjort något fel. Av naturliga skäl brukar de inte tycka det. Efter fiaskot tillsattes en förundersökning om tjänstefel.

Den häpnadsväckande slutsatsen blev att fel visserligen begåtts men att de var ”ringa”. I flera fall stod ord mot ord och i fallet med kvarhållandet av de oskyldiga­ moskébesökarna hade ingen vågat ­anmäla. Förundersökningen lades ner.

Detta överklagades men även den nya förundersökningen lades ner. Ett ­fruktansvärt rättsövergrepp hade ­begåtts, det är alla överens om, men ­ingen är ansvarig. Det var ett fullkomligt ­moraliskt haveri.

Förra veckan beslutade Justitie­ombudsmannen, JO, att granska Göteborgsfallet. Det är bra, mycket behöver redas ut. Offren måste få upprättelse, de som gjort fel bör ställas till svars.

Nizar och de andra har inte ens fått en ­offentlig ursäkt, än mindre upprättelse. JO har ett stort ansvar att nu återställa förtroendet för Sverige som rättsstat.

I dag är Sveriges nationaldag, vi har mycket att vara stolta över. Demokratin är djupt rotad i vårt land. Rättsstatens principer råder, vi kan lita på våra myndigheter. Vi gör inte skillnad på människor efter religion eller bakgrund. Alla, utan undantag, är lika mycket värda. Vi har också kontrollsystem som gör att vi rättar till saker som blir fel. Därför är JO:s granskning så viktig.

I dag tänker jag på Nizar Khalayli och att Sverige är bättre än så här.