ÅSIKT

Lägerelden känner inget ”vi och dom”

Foto: Margareta Bloom-Sandebäck
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag tror det var Herman Lindqvist som skrev att fransmän bara kan skilja på två sorters fåglar, stor och liten. Däremot känner de väl till eventuella kulinariska möjligheter.

”Det heter inte anka, det ­heter gräsand” hör jag föräldrar rätta sina telningar som kastar brödsmulor i kylan.

Det är något visst med ­Sverige.

Vi har ett ganska speciellt ­förhållande till naturen. Vår poesi och musik handlar gärna om blomstertider som kommer eller kransar som lindas och det ingår i vanlig allmänbildning att kunna skilja bofink från gråsparv. Friluftsliv, jakt och fiske är för många själva meningen med tillvaron. ­Allemansrätten är helig.

Lars Fält har varit militär hela sitt liv, fallskärmsjägare i Karlsborg och grundare av ­Försvarets överlevnadsskola.

I dag är han ­pensionär och har nyligen kommit ut med ­boken ”Uteliv med morfar”. Perspektivet är frågan: ”Vad ska vi då lära våra barnbarn?” Han har många bottnar i svaret.

Vi ska visa dem hur man gör upp eld och fiskar, slår upp tält och läser karta. Men också låta dem lära känna det landskap och land de lever i, förstå dess tradi­tioner och vanor. Hur männi­skor levde förr, och hur vi kan leva i dag i samklang med naturen.

Det är en ­lågmäld, men djupt ideologisk, ­berättelse om ­Sverige.

Förra helgen mötte jag en grupp från ett asylboende som grillade korv. En frivilligorganisation hade fixat transport ut till­ ­skogen, till små röda ­stugor, strömmande ­vatten och ängar.

Till det riktiga Sverige.

Egentligen är det samma land Lars Fält skriver om, eller i varje fall första steget på den vägen. Det märktes på barnen, de sprang och stojade och upptäckte så mycket de kunde.

Barn är barn, oavsett var de kommer ifrån och en barkbåt är en barkbåt.

I scoutrörelsen samman­fattar man sin idé som att ”lära genom att göra”. Den lilla gruppen som upplever saker tillsammans, möter utmaningar och övervinner hinder är nog världshistoriens mäktigaste ­pedagogiska idé.

Runt läger­elden finns inget ”vi och dom”, där finns gemenskap, skratt och vila ­efter ­gemensamma ­strapatser.

Under hösten har det anlänt väldigt många människor hit, de flesta kommer att stanna och bli en del av den mosaik som är Sverige. Liksom alla barnbarn som är födda här.

Jag tror att mycket av den kunskap och de traditioner Lars Fält vill förmedla är lika viktiga för båda. ”Uteliv med morfar” är en ­utmärkt introduktion till friluftsliv för alla. För de prakt­iska ­råden, men kanske mest för att den öppnar en dörr.

Vilka är vi som bebor denna karga jordplätt i norra Europa?

När man rotar sig vill man ­veta vart rötterna leder, man behöver ­koderna, de kulturella nycklarna inte bara till arbetsmarknad eller bostäder utan också till det vardagliga ­livet.

Vår folkrörelse av organiserat friluftsliv, dess organisationer och eldsjälar behövs nu mer än ­någonsin.

Och en barkbåt är en barkbåt.