Krönika

Anders Lindberg

Ledare

Palme lär oss en hårdkokt realism

Arvet från Palme lever kvar.
Arvet från Palme lever kvar.

”Hälsa honom att svensk utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep.”

Olof Palmes angrepp på moderatledaren Ulf Adelsohn i den utrikespolitiska debatten 1983 har gått till historien. Adelsohn hade kritiserat regeringen och sedan åkt till Finland för att ”valtala”.

Palme var arg.

”Sveriges utrikespolitik går ut på att värna landets vitala intressen, att arbeta för fred och trygghet för Sveriges folk”, fortsatte han.

I veckans utrikespolitiska debatt, 33 år senare, skulle Margot Wallström i princip ha kunnat svara samma sak på Moderaternas angrepp. När borgerligheten går till storms för Nato är det nämligen inte i första hand Sveriges intressen de värnar ­utan andra länders.

Det ligger knappast i vårt nationella intresse att gå med i Nato och överge en av världens mest framgångsrika säkerhetspolitiska linjer. Men det ligger naturligtvis i USA:s intresse, och i de baltiska staternas intresse. Allt detta är fullt legitima synpunkter. Frågan är bara vad man tycker är viktigast.

Sverige – en garnisonsstat

Olof Palmes utrikespolitik beskrivs ­gärna som idealistisk och välvilligt godhjärtad. Sverige var en röst för de fattiga i världen och vi sa sanningar som mäktiga stater inte ville höra. En moralisk stormakt som agerade politiskt långt över vår viktklass eftersom vi stod upp för viktiga principer.

Det finns en svensk exceptionalism i vår syn på oss själva och vår roll i världen som i mycket är ett arv från Palme.

I det borgerliga lägret hatar man denna självbild och gör allt för att revidera historien.

Men grunden i Olof Palmes utrikes­politik var inte allmän välvillighet utan en hårdkokt realism baserad på Sveriges geografiska läge.

Ryggraden var inte så mycket principerna som ett av världens starkaste flyg­vapen, en ubåtsflotta och en försvarsmakt med hundratusentals soldater.

Sverige, under Olof Palmes tid, var en garnisonsstat.

Orsaken var enkel, vi var granne med Sovjetunionen – en kärn­vapenbestyckad gangster och ett existentiellt hot mot Sverige både politiskt och militärt.

I Olof Palmes tal återkom han ­ofta till just det politiska hotet. Det kalla kriget var en kamp om idéer och Palme stod på demokratins sida mot både sovjetkommunismen och fascismen. Sverige är i själ och hjärta en västerländsk liberal demokrati.

Han hånade de svenska kommunisterna och deras partiledare Lars Werner.

”Werner börjar få rutin på att uttala sig mot sina partibröders illdåd i olika delar av världen. Men han borde fråga sig om det inte är något fel på leninismen” sa han i riks­dagen efter Sovjets inmarsch i Afghanistan 1980.

I ljuset av det stenhårda försvaret för demokrati och människovärde framstår Olof Palmes stöd till kommunisternas Kuba som ett mysterium. Eller uppbackningen av diverse befrielserörelser med klart antidemokratiska anspråk.

Men i närområdet gällde inget av detta.

”Sveriges utrikespolitik går ut på att ­värna landets vitala intressen”.

För Palme kom freden först

Vårt starka stöd till Förenta Nationerna och folkrätten baseras självklart på idéer om mänskliga rättigheter och universella värden. Men lika mycket på att vi är en liten stat som vinner på en internationell ordning baserad på lagar snarare än makt.

Vår militära alliansfrihet och tidigare neutralitetspolitiken handlar om egenintresse, även om den ofta har klätts i vackra politiska deklarationer. Alliansfrihet är svensk pragmatism upphöjd till princip.

I maktklassikern Fursten av Niccolò Machiavelli från 1532 är en av de bärande tankarna att man ytterst bara kan lita på sin egen kraft. Genom diplomati och samarbete kan man få fördelar och viss säkerhet men när det verkligen gäller kommer alla stater att vara sig själv närmast.

Machiavelli är en av ideologerna bakom det som brukar kallas den ”realistiska skolan” i utrikespolitiken. Den bygger på att varje stat i första hand driver sina egna intressen och att ordningen i världen avgörs av hur maktbalansen mellan större stater ser ut. Den har kritiserats av de som brukar kallas idealister, eller den ”liberala skolan”, som snarare vill se en politik byggd på vissa värden.

När Olof Palme pratade om Sveriges ”vitala intressen” kom freden först. Det kan låta hårt, men poängen med vår försvars-, säkerhets- och utrikespolitik är främst att vi ska leva i fred och välstånd.

Hur relevant är allt detta i dag?

I säkerhetspolitiken gäller principerna i stort sett fortfarande. Men nu är EU vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och Sverige har som ambition att stå upp för mänskliga rättigheter och feminism i hela världen. Vi är en mindre självständig röst men sjunger i en kör tillsammans med likasinnade. Det ger oss mer makt – men mindre eget svängrum.

Sverige är fortfarande ett exceptionellt land med högre ambitioner i världen än vad vår storlek egentligen motiverar. Men i närområdet är det nog fortfarande Machiavelli som sitter på axeln och viskar sina råd. Helt i Olof Palmes anda.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.