ÅSIKT

Tiden går – och jag också

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag är det sexton år sedan jag började som chefredaktör på Aftonbladet.

Minns ni hur det såg ut på den tiden?

Då var Bengt Westerberg folkpartiledare. Sen kom Maria Leissner och sen Leijonborg. Snart blir det väl Jan Björklund. Eller Hans Bergström. För det är väl inte dags för Ahlmarks återkomst?

Då fanns Alf Svensson, men det gör han visst ännu i dag. Fast då uppträdde han på centerns riksdagslista och blev vald på den. Svensson har som partiledare överlevt Fälldin, Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Daléus, och det skulle inte förvåna om han klarar även Maud Olofsson.

Miljöpartiet fanns men hade ännu inte kommit in i riksdagen. Lars Werner styrde vänsterpartiet kommunisterna och jag och andra politiska observatörer hade inte noterat att Gudrun Schyman lurade i viken.

Olof Palme, Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt regerade landet och Sten Andersson var pratglad och lojal minister i regeringen. Moderatledarna Bohman och Adelsohn sa att dessa herrar var dåliga företrädare för arbetarrörelsen. De hade svikit rörelsens ideal och saknade rättvisande politisk kompass.

Annat var det med Per Albin, Möller och Erlander. Döda socialdemokrater var då som nu bättre än levande och kunde prisas för reformer som de genomdrivit i hårt motstånd från högern/moderaterna.

Sam Nilsson regerade Sveriges Television. Det fanns två rikstäckande tv-kanaler som tävlade med varandra och som inte bekymrade sig för konkurrens från andra.

Vi fick med Dallas vår första tv-såpa. Halva svenska folket följde den, och när Dallas efter 350:e avsnittet lades ned samlade såpan 1,5 miljoner tittare.

På den tiden var Expressen Skandinaviens största tidning med en försäljning på i genomsnitt 571 000 exemplar per dag. GT och Kvällsposten var fortfarande självständiga tidningar med en upplaga per utgivningsdag på 106 000 respektive 109 000 exemplar.

Aftonbladet som befunnit sig i ekonomisk och journalistisk kris var på uppgång och noterade en ökning till 352 000 exemplar. De tre konkurrenterna var då 434 000 exemplar större än Aftonbladet.

I dag är Aftonbladet Skandinaviens största tidning och var enligt senaste mätningen på vardagar 132 500 exemplar större än reguljära Expressen. Med 382 500 sålda exemplar var Aftonbladet faktiskt större än Expressen, GT och Kvällsposten tillsammans. Och detta har skett samtidigt som Aftonbladet skapat den klart dominerande tidningssajten med 1,4 miljoner unika besökare.

På åttiotalet var Bo Strömstedt chef på Expressen och skrev ofta brev till mig. Det var välskrivna brev som innehöll tips om god läsning (Homeros, Fröding, Södergran, Runeberg). Strömstedt hade ordet i sin makt och han visste att bruka det i tal och skrift. Numera håller sig konkurrenten med en chefredaktör som skriver illa.

Sexton år. Palme mördades, Tjernobylreaktorn havererade, Bofors smutsiga affärer avslöjades och Estonia förliste. Muren föll, Sovjetunionen upplöstes, Nelson Mandela frigavs och blev Sydafrikas president. Och Sverige trädde in i Europeiska unionen.

Press, radio och tv är inte bara nyheter, underhållning och service. Medierna håller också med arenor där vi kan resonera om angelägna ting. Vi behöver bakgrunder och kommentarer för att förstå vad som händer och vad som kan hända.

Ledar-, kultur- och debattsidor har inte lika många läsare som paradnyheterna men många nog. Dessa sidor svarar mot krav på analys, reflexion och har en lugnare andhämtning än den som präglar nyhetssidorna. Och om djupt allvar får brytas mot lättsinne och snabba infall är det en ren fröjd att få vara med. Så har det varit för mig.

Ledar- och kultursidor är tillgångar på den kanske mest kommersiella av alla marknader, kvällstidningsmarknaden. Att Aftonbladet har ägare, Schibsted och LO, som begriper detta är en styrka för tidningen.

Sexton år. Är det så märkvärdigt? Egentligen inte, men jag har varit hög chef på olika tidningar i 30 av mina 53 år och jag har, om sanningen ska fram, jobbat rätt hårt. Även om det har varit och är intressant och spännande vill jag efter alla dessa år, en hjärtinfarkt och by pass-operation göra något annat.

Gustaf von Platen, legendarisk chefredaktör för Veckans affärer och Svenska Dagbladet, har i en serie minnesböcker skrivit om våra skiljetecken. Om semikolonet säger han att det både skiljer och förenar och om tankstrecket att det ger längre rådrum mellan satserna än komma och semikolon.

Om punkten, ”en mycket liten prick på ett papper”, säger han så här i tredje memoardelen Att få börja ett nytt liv: ”Tre punkter i rad är en väg till evigheten, två punkter, som placeras vertikalt, öppnar för tal och repliker. En enda punkt innebär slutet på historien”.

Här sätter jag punkt.

Tack ska ni ha allesammans.