ÅSIKT

Ett argument på silverbricka

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Socialdemokraterna går kräftgång i opinionen i Stockholm. Strategerna sliter sitt hår. Varför kan städer som Paris, Berlin och Köpenhamn rösta fram progressiva vänsterpartier, men inte Stockholm?

Så har det ju varit rätt länge nu. I Sverige är det landsbygden och de små städerna som röstar rött. I Europa är det städerna. I Stockholm står Social-demokratin för trygghet och sysselsättning, absolut, men inte för något progressivt och förändrande.

Därför var jag ett tag rätt skeptisk till den politik för friskolor som socialdemokraterna i Stockholm drivit. De vill begränsa möjligheten att ta ut vinster från friskolor och privata dagis. En del av pengarna ska alltid plöjas ned i verksamheten, det tycker jag också. Varför ska någon

kunna ta ut stora privata vinster när det är skattebetalarnas pengar det handlar om?

Sakligt sett en helt rimlig invändning.

Problemet, tänkte jag, är att social-demokratin i landets huvudstad i och med detta återigen ställer sig på bromsen. De blir kritiker av utvecklingen, inte ledare av den samma, och sånt lockar aldrig massorna till valurnorna.

Sådan var min uppfattning innan jag hörde talas om förskolorna i Årsta, en trivsam liten förort som jag bodde i under några år på 1990-talet. För två år sedan avknoppades fyra förskolor från kommunen. Förskolechefen köpte loss dem för lite drygt 600 000 kronor. En skitsumma i sammanhanget. Värdet på verksamheten är långt, långt högre. Hon betalade i princip bara för inventarierna. Lite möbler och leksaker.

Och nu har ägaren av dessa privata förskolor på ett enda år plockat ut 3,2 miljoner i vinst. Rakt ned i fickan. Pengar som annars kunde använts för att utveckla pedagogiken och kvalitén för barnen i Årsta. Hade jag bott kvar där hade mina egna barn gått i de där förskolorna.

Som förälder hade jag varit rasande.

Det borgerliga systemet i Stockholm har serverat den röd-gröna alliansen ett valargument på en nätt liten silverbricka värd 3,2 miljoner.

Det löser dock inte det grundläggande problemet, att den som vill vinna landets storstäder måste sätta sig i förarsätet. Det var det Obama gjorde. Ända sedan Reagans tid hade demokraterna framstått som passiva kritiker av en utveckling som styrdes av de ekonomiska krafterna. Obama nöjde sig inte med att säga nej. Han visade att det finns en alternativ väg framåt.