Krönika

Micke Andersson

Ledare

Därför förlorar vänstern

Efter ett decennium av extraordinär framgång verkar socialdemokratin satt i schack av en ny medkännande höger – frågan är om det är schack matt.

Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Holland och Sverige, sex länder med goda anspråk på att företräda den europeiska socialdemokratins historiska hjärta, regeras alla av mitten-höger-regeringar. Det har inte hänt sedan första världskriget.

Visst, man kan påpeka att Spanien, Portugal och Grekland har socialdemokratiska regeringar.

Man kan säga att Barack Obama och Manmohan Singh visar oss vad som är möjligt.

Man kan påpeka att det kan vara en ledarfråga: många partiledare har varit mindre populära än sina partier. Som Gordon Brown eller Mona Sahlin.

Man kan också påpeka att den nya högern inte är så snäll som den låtsas – att dess program är som bäst förvirrade och som värst rakt av farliga.

Partier till vänster förlorar trots det val mer omfattande än någonsin. Jag tror inte att det är en slump – eller ett kosmiskt skämt.

Högern insåg att den blivit bortknuffad från den politiska mitten och den formulerade ett svar.

Där den verkade sitta i knät på de superrika, som i Frankrike, skruvade den upp retoriken mot kapitalismens mest oacceptabla ansikten. Där den verkade utan känsla för den moderna världen, som i Storbritannien, blev den grön. Där den verkade stå i motsättning till själva nationalkaraktären, som i Sverige, rörde den sig mot mitten.

RH Tawney skrev att socialdemokratin behöver ”en gemensam syn på det liv som är människan anständigt”. Med andra ord: man måste börja med en etik, inte en policy.

I dag handlar det om hur vi bygger en moralisk ekonomi. Socialdemokratins projekt berör inte bara hur mycket pengar man tjänar; utan hur man tjänar pengar.

Den allmännytta som har privatiserats i Storbritannien, inklusive järnvägen, är exempelvis en stor del av ekonomin. Men när vi regerade lyckades vi inte hantera den aspekten på ett bra sätt.

Vänsterns uppdrag handlar i?dag även om att återta civilsamhället. Samt om att hitta till en ny internationalism.

De konkreta politiska svaren kommer vi inte finna på traditionell väg. Man uttrycker sin politiska själ lika mycket genom hur man bedriver politik som genom innehållet i den. Toppstyrda processer ger toppstyrda resultat. Socialdemokratin behöver skaffa sig en annan inställning.

Vi lever i en värld där riskerna är gemensamma. En värld med gemensamma identiteter – en växande global medvetenhet om vad det innebär att vara människa. Och en värld med allt större möjligheter för gemensam politisk handling.

Precis detta är vad socialdemokratin föddes för att skapa.

Nu måste vi göra det på nya sätt.

Det borde göra oss inspirerade. Inte deprimerade.

Fotnot: Texten är en för Aftonbladet omarbetad version av en föreläsning David Miliband höll på London School of Economics den 8 mars.

FAKTA

Gästkolumnen: David Miliband

Parlamentsledamot för Labour. Han var miljöminister och sedan utrikesminister i Storbritannien. 2010 kandiderade han till att bli partiledare men förlorade mycket knappt mot sin lillebror Ed. Han hejar på Arsenal, är kompis med Pär Nuder och var ­världens första bloggande utrikesminister (släng dig i väggen Carl Bildt!)