ÅSIKT

Maud och Gudrun på besök

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Här är det omvända roller. Medan sommaren vaknar till liv utanför TCO-huset debatterar vänsterpartiets Gudrun Schyman och centerpartiets Maud Olofsson jämställdhet i arbetslivet med representanter för LO, TCO och Saco.

Eller rättare sagt: de är inbjudna som provokatörer. Tanken är att Schyman och Olofsson ska ställa fackföreningsrörelsen mot väggen.

Provokationer har Schyman aldrig haft nåt problem med. Hennes ”talibantal” på vänsterpartiets kongress i våras retade gallfeber på snart sagt hela Sverige, inklusive Maud Olofsson. Ändå sa hon bara det som kvinnorörelsen sagt i decennier och som ligger till grund för hela jämställdhetspolitiken: att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp.

Nu undrar Schyman hur det kommer sig att löneklyftan mellan män och kvinnor ökar. Arbetsmarknadens parter hävdar sin rätt att själva bestämma lönerna men lyckas inte komma till rätta med könsdiskrimineringen. Är det kanske facken som sitter som proppar, manligt dominerade som de är? frågar hon.

Ingen av de fackliga representanterna blir särskilt sura. När det kommer till praktisk handling är Schyman och facken rörande överens. Lågavlönade kvinnor i offentlig sektor måste få de största lönelyften. Andra grupper måste stå tillbaka, säger de med en mun.

Maud Olofsson är en mer främmande fågel i sällskapet. Att hon ens sitter på TCO-podiet är intressant. Politik som rör arbetslivet har sprängkraft.

Sjukskrivningarna ökar som aldrig förr. Människors rätt att bestämma över sitt arbete och sin arbetstid är en av vår tids stora utmaningar för livskvaliteten.

Olofsson talar engagerat om ohälsan i arbetslivet. Men hon tillhör en borgerlighet som i grunden ogillar de anställdas kollektiva organisering och fackets makt. Det märks.

Centerledaren ser inte fackföreningsrörelsen som en viktig nyckel till jämställdhet i arbetslivet. I stället talar hon som en karbonkopia av Bo Lundgren. De lågavlönade, offentliganställda kvinnornas stora problem är att skatterna är så höga. Om kvinnorna bara hade fler arbetsgivare att välja mellan skulle deras löner stiga, säger Olofsson.

Resten av panelen invänder. Det är skatterna som betalar väldigt många kvinnors löner. Och se på tandsköterskorna, säger SKTF:s ordförande Inger Efraimsson. De har en uppsjö av arbetsgivare men deras arbete värderas ändå lågt. Könsmaktsstrukturer löser man inte med privatiseringar.

Så börjar debatten röra det mest centrala. Är könsorättvisorna i arbetslivet strukturella eller bara en följd av praktisk politik? Ska de lösas kollektivt eller individuellt?

Den svenska fackföreningsrörelsen bär förvisso på ett djupt patriarkalt arv. Men facken trivialiserar inte könsorättvisorna på Maud Olofssons vis.

Åsa Petersen