ÅSIKT

Tomt under mattan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Plötsligt blev Sverige ett land där saker sopas under mattan.

Andreas Carlgren, Integrationsverkets generaldirektör, intervjuas i Aktuellt. Han säger att folk måste få diskutera invandringen och dess konsekvenser. Det är inte bra att man i Sverige alltid måste börja med att säga ”Jag är inte rasist, men...” menar Carlgren.

I prestigefyllda debattprogrammet Agenda samma kväll medverkar Niklas Ekdahl, Dagens Nyheters politiske redaktör. Han konstaterar att egentligen har ju Pia Kjaersgaard, som leder det främlingsfientliga dansk folkeparti, rätt. I Sverige sopas saker under mattan.

Konkretisera er, tack. På mitt skrivbord ligger Integrationsverkets årsrapport 2001. I förordet skriver Andreas Carlgren att bilden som träder fram är mångfacetterad.

Den ”visar på mångfaldens och invandringens potential att utveckla det svenska samhället”. Men också på ”de stora utmaningar som integrationsarbetet står inför. Risken för arbetslöshet, långvarigt beroende av försörjningsstöd och utanförskap är högre om du är född i ett annat land än Sverige”.

Rapporten är flitigt citerad i svenska medier. Den strukturella rasismen och utanförskapet som följer i dess spår är utan tvekan ett svenskt misslyckande. Men få blundar för problemet och många diskuterar det.

Sverige slipper den vulgärdebatt och polarisering mellan ”vi och dom” som blivit vardag i Danmark. Pia Kjaersgaard använder hedersproblematiken som förevändning att skapa motsättningar och döma ut ”dom andra”.

– Om de (svenskarna) vill göra Stockholm, Göteborg och Malmö till Skandinaviens Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter, så låt dem göra det. Vi kan alltid sätta en broklaff i Öresundsbron, gapar hon.

I Sverige ledde mordet på Fadime till en efterlängtad debatt om politikens och samhällets ansvar för de flickor som förtrycks av hedersbegreppet.

Människor med olika ursprung och erfarenheter möttes i högljudda men oftast sansade samtal om jämställdhet, integration och synen på kultur.

Menar Carlgren och Ekdahl att den danska modellen vore bättre?

Deras perspektiv är ovanifrån, blickande neråt. Typiskt för herrar ur den övre medelklassen som känner att de uppträder intellektuellt och försvarar demokratin om de hävdar ”vanligt folks” rätt att säga vad de tycker.

Javisst, låt folk tala ut. Åk till närmaste marginaliserade förort eller utflyttningskommun och fråga vad som är problemet. Få kommer att svara ”flyktingpolitiken”. Fler kommer att berätta om en välfärd som känns osäker: hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, bristande offentlig service och en påtaglig känsla av vanmakt.

Det är samhället, inte människorna som befolkar det, som skapar den största oron.

Överallt i Europa där högerextremismen växer sig stark har rasisterna draghjälp av etablerade partier och samhällsdebattörer som ger dem legitimitet. Kjaersgaard vore inte mycket utan stödet från liberala venstre. När Chirac och Schröder talar om att skärpa flyktingpolitiken myser Le Pen.

Förhåll er till det, Carlgren och Ekdahl. Förstå ert ansvar. I skarpa lägen, som nu, är det bara att bestämma sig. Antingen jamsar man med när högerextremisterna förvrider verkligheten. Eller säger åt dem att sluta ljuga.

Åsa Petersen