ÅSIKT

Könet har ännu inte brunnit upp

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bekännelse: Jag var en av de många journalister som osynliggjorde Agnes och Elins lesbiska kärleksrelation i Lukas Moodyssons underbara Fucking Åmål. När filmen sent om sider kom till biografen i Falun skrev jag i en krönika i Dala-Demokraten:

”Fjortonåriga Elin och sextonåriga Agnes väljer varandra framför tonårens grupptryck och prestationskrav. De är starka tjejer som vågar stå emot.”

Inget om deras begär. Inget om KYSSEN eller om hur de kom ut från skoltoaletten med orden ”Ursäkta, kan ni flytta på er. Vi ska hem och KNULLA.”

Varför? Först ursäktade jag min tystnad med att Agnes och Elins kärlek kändes naturlig och skildrades som självklar. Sen fick jag bita i det sura äpplet. Det var naturligtvis min heteronormativitet som spökade.

Den här filmen är så allmängiltig. Varför skrämma bort en massa biobesökare genom att stämpla den som lesbisk? viskade mitt undermedvetna.

I Queerfeministisk Agenda, genus- och teaterforskaren Tiina Rosenbergs nyutkomna programförklaring, är tystnaden kring Fucking Åmåls lesbiska tema ett exempel på den förtryckande heteronorm som queerteorin synliggör och kritiserar.

”Den heterosexuella normen lever genom att framstå som naturlig och vanlig. Därmed framstår den som önskvärd medan homosexualiteten blir problematisk, något som ständigt måste förklaras. Tanken på avvikaren som problematisk och normen som självklar skapar en klyfta mellan ’vi’ och ’de’ där den egna normen är naturaliserad och inte ifrågasatt”, skriver Rosenberg.

Heterosexualiteten kan inte existera som norm om inte homosexualiteten definieras som avvikande. Därför har ”garderoben” skapats, menar den amerikanska litteraturvetaren Eve Kosofsky Sedgwick. Dit förpassas homosexuella som av heterosamhället förnekas, förtigs och ignoreras.

Queerteorin ifrågasätter polariseringar som länge tagits för givna: man kontra kvinna, heterosexualitet kontra homosexualitet. Den kritiserar våra självklara bilder av oss själva och andra och lämnar öppet för alternativa identiteter.

Så tillåts många människor att börja andas. Rosenberg citerar Leslie Feinbergs roman Stone Butch Blues (”butch” är slanguttrycket för en lesbisk kvinna i manskläder): ”Vem var jag nu – kvinna eller man? Frågan kunde inte besvaras så länge det endast fanns två alternativ; den kunde inte besvaras om den måste ställas.”

När vissa människor andas, känner sig andra hotade. Eller mer precist: när människor vägrar finna sig i begränsande normer, hotas förtryckets själva livsnerv. Oviljan att bryta upp könsliga och sexuella kategorier märks överallt i samhällsdebatten, kanske tydligast i bråket om homoadoptioner. Hur skulle det se ut om inte varje barn hade en mamma och en pappa, kvider kristdemokrater indignerat.

Könet brinner, konstaterar Judith Butler, en av världens främsta queerteoretiker. Men det har inte brunnit upp, påpekar Tiina Rosenberg. Kampen om människors rätt till sig själva har bara börjat.

Åsa Petersen