ÅSIKT

Männen går fria, kvinnorna fälls

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 14 april 2001 hittar en polispatrull sjuttonåriga Anna hemma i sin lägenhet. Hon är skickligt bunden i en strypsnara, tystad med en apelsin i munnen och har ansiktet fullt av skokräm. Hon har skållats med hett vatten i badkaret.

Tre män, kompisar till flickans pojkvän, häktas för våldtäkt. En av dem är sedan tidigare känd av media och polis. Han var inblandad i Sveriges första riktigt uppmärksammade gruppvåldtäkt, som skedde i Södertälje 1995.

Ändå läggs förundersökningen om våldtäkten på Anna ner. Åklagaren som fattade nedläggningsbeslutet säger till Katarina Wennstam, kriminalreporter på SVT och författare till boken Flickan och skulden, att han tror på Anna. Det männen gjorde mot henne var ”totalt kvinnoförakt, de var av någon anledning ute efter att straffa den här kvinnan”.

Men fallet hade enligt åklagaren aldrig hållit i en domstol, eftersom Anna inte verkade ha berättat hela sanningen (på grund av hot eller något annat). Sperman som hittades inne i henne DNA-testades och visade sig tillhöra pojkvännen. Men Anna förnekade att han fanns bland våldtäktsmännen. Därför var hon inte nog trovärdig för en rättssal.

Katarina Wennstams omfattande kartläggning av våldtäktsfall i Sverige de senaste åren blir till skrämmande läsning om flickor och kvinnor som inte blir trodda. Eller snarare: flickor och kvinnor som enligt rättsväsendet och omgivningen får skylla sig själva. De hade ju klätt sig utmanande. Eller supit sig fulla.

Svea hovrätt friade 1997 tre killar i Södertälje från våldtäktsanklagelser, eftersom flickan hade varit berusad. Men hon hade enligt rätten inte varit nog berusad för att inte kunna göra motstånd, så killarna dömdes inte heller för sexuellt utnyttjande.

Så reproduceras vårt samhälles unkna syn på könen och sexualiteten i våra rättssalar. Alla vet att det är skillnad på horor och madonnor. Kvinnor som stämplats som horor kan exempelvis inte bli våldtagna. De är lovligt byte.

Katarina Wennstam citerar Maria-Pia Boëthius, feministen som fick rejält med skit när hon skrev att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”.

Wennstam menar att det inte är kvinnorörelsen som har myntat det uttrycket, utan den allmänna moralen.

Tänk efter: vad säger vi när vi påstår att kvinnor som klär sig utmanande, dricker alkohol och följer med okända män hem får skylla sig själva om de blir våldtagna? Säger vi inte då att alla män är potentiella våldtäktsmän, som förvandlas till monster om de bara lockas?

”Det syns inte utanpå en man om han är en tänkbar – en potentiell – våldtäktsman. Därför menar jag att det är den samhälleliga moralen – och inte alls kvinnorna – som med sina häpnadsväckande och ogenomtänkta förebråelser säger: Alla män är potentiella våldtäktsmän”, skriver Katarina Wennstam.

Hon gör en smärtsamt sann analys av Sverige 2002. Vårt samhälles kvinnofientlighet manifesteras i synen på våldtäkt. Offret, inte gärningsmannen, får bära skulden. Hon har ju fel kön.

Åsa Petersen