Sabinas mördare fick inte ens en diagnos

   Den 11 september 2003, samma dag som Anna Lindh dog, mördades femåriga Sabina i Arvika. Hon stacks ner utanför sitt dagis.

Ikväll sänder SVT:s Dokument inifrån Marianne Spanners angelägna reportage om mannen som dödade Sabina. Han var intagen på Arvikas psykiatriska klinik, men psykvården hade misskött hans behandling.

"Jag tycker de borde ha lyssnat på hans föräldrar", säger Sabinas mamma förtvivlat.

Mannen som dödade Sabina var 23 år gammal. Under ett år hade han funnits inom psykiatrin i Värmland. Han hade mött 20 läkare och otaliga vårdare och kontaktpersoner. Han hade åkt in och ut från olika psykiatriska institutioner.

 

Någon fullständig utredning av mannens tillstånd gjordes aldrig. Trots upprepade aggressionsutbrott, ofta våldsamma, betraktade psykiatrin honom som "liten och rädd". Diagnosen schizofreni ställdes aldrig på allvar, den råkade bara bli till sanning mellan läkarbytena.

Först när 23-åringen hade mördat Sabina blev hans fixering vid död, blodsoffer och datumet 11 september uppenbar.

 

Polisen ställde raka frågor från barndomen och framåt. 23-åringen berättade att han hade skändat gravar i Stockholm och att det var han som brände ner Södra Råda kyrka.

Den rättspsykiatriska utredningen lät äntligen 23-åringens föräldrar komma till tals. De hade länge anat att något var fel och berättade hur besatt han alltid varit av våld.

Rättspsyket konstaterade snabbt att 23-åringen inte led av psykisk sjukdom utan hade handikappet Aspergers syndrom, en form av autism. Personer med Aspergers utvecklar ofta ett smalt specialintresse: våld var 23-åringens.

Psykiatrins felaktiga behandling, som riktade in sig på öppenvård, egen bostad och utbildning, hade bara gjort honom mer stressad och fast i sina våldsamma tvångstankar.

Över hela landet har platserna i slutenvården skurits ner. Psykiatrin i Värmland hade mögel i lokalerna så där gick halveringen av antalet platser extra fort.

Öppenvården är numera navet i psykiatrin - men den förmår inte ta hand om patienterna som har det värst. Suget efter slutenplatser gör att svårt sjuka patienter skrivs ut utan klara diagnoser och riskbedömningar.

 

Ing-Marie Wieselgren, psykiater och sekreterare i nationella psykiatrisamordningen, säger att öppenvården saknar kompetens, men också lider av ideologiska motsättningar. På många ställen i Sverige erbjuder psykvården det den kan och är intresserad av, inte det patienterna behöver. I Värmland konstaterar landstingets utvecklingsansvariga att det finns personal inom psykiatrin som inte tror på värdet av diagnoser och som därför underlåter att ställa dem.

Hur är det möjligt? Satsningen på öppenvård är i grunden human, den ser psykiskt sjuka som hela människor och vill att de ska kunna leva hela liv. Men det får inte innebära att de svårast sjuka lämnas vind för våg. En psykvård som bara ser det den vill se blir arrogant och farlig. Psykvården måste se det unika i varje människa. Det kräver resurser, kompetens och en psykiatri fri från ideologiska låsningar. Det lär oss den tragiska berättelsen om mannen som dödade Sabina.