ÅSIKT

Folkpartiet fiskar i grumliga vatten

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag minns ”gubbarna med keps” som skrev insändare i Norrbottenstidningarna om att de ”inte kände igen partiet”, alltså socialdemokraterna. Det var budgetsanering i början av 1990-talet och politikernas princip att köra med osthyvel över befolkningen, alltså att spara ungefär lika mycket på alla grupper, slog hårdast mot sjuka och arbetslösa och barn och pensionärer.

Jag önskar att socialdemokraterna hade lyssnat mer på de där gubbarna. I efterhand är det få som försvarar budgetsaneringen när den var som hårdast.

Socialdemokratin är en folkrörelse som drivs av radikala rättviseideal. Den är varken mer eller mindre än människorna som befolkar den. Därför är det så lätt för folk att känna sig svikna av socialdemokraterna: ”Det här är inte den socialdemokrati som jag känner i mitt hjärta!”

Även liberalismen, med sina starka frihets­ideal sedan flera hundra år tillbaka, sitter djupt i hjärtat på människor. När folkpartiet går alltför långt från sina ursprungliga värderingar uppfattas det som ett svek mot partiets själ.

I helgen möts folkpartiet i Malmö. Förmodligen blir det en uppvisning i allt annat än socialliberalism. Sedan Lars Leijonborg före­slog språktester för invandrare och blev ”Leijonkungen” i valrörelsen 2002 är det inte mycket bevänt med den socialliberala traditionen. Partisekreteraren Johan Jakobsson, som lägger upp den nya strategin, excellerar i röstfiske. I grumliga vatten.

Man skulle kunna tänka sig att ett social­liberalt parti som vill vinna nya väljargrupper går åt det marknadsliberala hållet. Inte folkpartiet. Här är det huvudstupa rakt in i konservatism som gäller.

När Bengt Westerberg var folkparti­ledare införde han pappamånaden i föräldraförsäkringen. Nu inför folkpartisterna i Nacka och Sollentuna vårdnadsbidrag som visar sig vara en rejäl kvinnofälla. Anna Grönlund Krantz, folkpartiets gruppledare i riksdagen, vill skrota pappamånaderna.

Mauricio Rojas, partiets talesman i integrationsfrågor, satsar hårt på ”vi” och ”dom”-tanken som låg bakom språktestförslaget. Han har krävt automatisk utvisning för utländska medborgare som begår brott. Rojas hävdar att vissa invandrargrupper har brottslighet nedlagd i sin kultur.

Folkpartiet gör upp med socialdemokraterna om nya regler för buggning, ett slag mot den personliga integriteten. Liberalerna vill sänka straffbarhetsåldern och kunna frihetsberöva barn. De föreslår ordningsomdömen i skolan och att skolpersonal ska rapportera till Säpo.

Om valrörelsen 2002 har Birgitta Ohlsson, folkpartistisk riksdagsledamot, skrivit så här: ”Valsloganen ’Att ställa krav är att bry sig’ kändes fjärran från klassiska socialliberala paroller som ’Frihet utan egoism’ [...] Retoriken centrerades kring kravretorik, men riktades mest mot dem som har det tufft i samhället samtidigt som kraven mot samhällets makttoppar och manssamhället uteblev.”

Kritiken lär fortsätta. Ett socialliberalt parti som har förlorat sitt frihetliga maktperspektiv och ersatt det med ett annat, reaktionärt, måste få det hett om öronen.

Åsa Petersen