ÅSIKT

Debatten om abort – galen och reaktionär

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I fredags kritiserade jag Linda Skugges abortmotstånd. Jag gjorde det i sak. Beskrev abortmotståndet här hemma och i världen. Skrev att valet inte står mellan fri abort och inga aborter alls – utan mellan fria, säkra aborter och illegala, osäkra.

Skugge svarade (i sin blogg) att jag borde skynda mig att bli gravid om jag inte vill bli ”en av alla de som sitter på Sophiahemmet och gråter”. Hon undrade om jag måste göra sen abort eftersom jag ”suktar efter höga poster inom sosseeliten”.

Det är ungefär vad man kan vänta sig av Skugge. Mer intressanta är alla mejlen jag fått efter min krönika. Skugge har stort stöd bland de moralkonservativa.

”Linda Skugges svar till dig satt som en smäck. Perfekt. Vilken skillnad det är på ditt dogmatiska åsiktsmaskineri och hennes mänsklighet”, skriver Leif Olsson.

Kent P skriver att jag verkar ”tuff, cynisk, beslutsmänniska, tänker mer med hjärnan än med hjärtat”.

Författaren Sigge Eklund bloggar att jag står på scen i finklänning och spelar min roll klokt. Han är mer förtjust i Linda Skugge som sitter i publiken i morgonrock och skriker.

Sånt får man kanske ta om man är kvinna och försvarar kvinnors rätt över sina kroppar. Att utdefinieras som känslokall. Abortmotståndarna är MÄNNISKOR. Den fria abortens försvarare är MASKINER.

Det tankesättet säger mycket om synen på kvinnan. Hon ska inte föra fram ett fördjupat resonemang på ett sakligt sätt, särskilt inte om det gäller hennes roll som barnalstrare. Nej, hon ska lydigt spela den roll som naturen har givit henne. Hon ska agera på sina moderskänslor.

Låt mig först säga att ja, jag har känslor. För alla de kvinnor som skuldbeläggs för att de väljer att göra abort. För alla de kvinnor som av olika sorgliga skäl måste göra sena aborter. För alla de kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet. Som därför tvingas till illegala aborter med smutsiga redskap som gör dem sterila eller tar livet av dem.

Var är Leifs och Kents känslor för de kvinnorna?

Jag får mejl om att jag inte ska blanda ihop Linda Skugge med George Bush, att jag inte kan diskutera aborter i Sverige och i utvecklingsländerna på samma gång.

Varför inte det? Abort är en global fråga, inte en lokal. Hur Sverige agerar på den internationella arenan spelar roll. Använder vi EU och FN till att argumentera för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar? Eller blir vi medlöpare i den stora jakten på ”barnamörderskorna”?

Det är samma moralkonservatism här som där. Jag kan inte se någon större skillnad på Linda Skugges ”det gäller att vara jääääävligt ödmjuk och bara ta emot” och Richard Wilkins tal om ”mäns och kvinnors ursprungliga natur”.

Jag får vettiga mejl också, så klart. ”Att skriva om detta är viktigt så fortsätt med det, du har stort stöd bland Sveriges kvinnor som finns i det tysta”, skriver Lotta.

Mitt i den galna, skruvade och reaktionära debatten om abort står kvinnan. Hon som måste få bestämma över sin egen kropp, hur lätt eller svårt det än är, eftersom ingen annan kan göra det.