ÅSIKT

Kristina levde livet sann mot sig själv

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ända sedan jag läste ”Silvermasken”, Peter Englunds underbara bok om drottning Kristina, har hon suttit i mitt bröst. På ett kafé i Bryssel i påsk, det regnade mest hela tiden, slog hon mig med häpnad. En kvinna som levde sann mot sig själv i en tid som inte tillät henne att göra det.

Kristina valde bort protestantismen för katolicismen. Hon stod inte ut med 1600-talets bokstavstrogna protestantiska präster, som använde religionen som strypgrepp på folk. Hon tyckte att de katolska prästerna tog konflikten mellan tro och vetande på större allvar, var mer sökande.

Kristina läste, redan som mycket ung, stora mängder vetenskaplig litteratur. Hon sökte upp sin tids stora filosofer, författare, vetenskapsmän och dramatiker. Hon ville förstå sin värld, dra sina egna slutsatser om den. Resultatet blev att hon konverterade.

Historieskrivningen är att

Kristina valde bort sin svenska tron för att hon valde bort protestantismen. Så enkelt är det inte. Kristina abdikerade för att tronen tvingade henne att vara mycket mer ”kvinna” än hon ville. Hon ville inte gifta sig. Hon ville inte ha barn. Hon ville inte stängas in i sitt kön. Det krävdes av en svensk kvinnlig regent.

Kristina hamnade i kläm mellan sitt kön och sin vilja. Förtalskampanjerna mot henne var flera. De byggde alltid på att hon som kvinna, det andra och sämre könet, inte var sina ambitioner värdig.

Kristina tog striden. Hon vägrade ge efter. Hon skrev sylvassa aforismer om äktenskapets ok:

”Det fordras större mod att gifta sig än att dra i fält.”

”Människor gifter sig därför att de icke vet vad de gör.”

”Äktenskapets nöjen uppväger icke dess obehag.”

Hon markerade avstånd till andra kvinnor, kal-

lade gravida för ”kossor”. Hon fick själv öknamnet ”la maggior putana del mondo” – världens största hora.

Inte så att Kristina inte kände kärlek. Hon var djupt förälskad i hovdamen Ebba Sparre. Hon hade sin stora kärlekshistoria med kardinalen Azzolino. Deras kärlek var jämlik, en djup arbetsgemenskap där de ofta satt sida vid sida och skrev. Han drog sig ur.

”När hoppet om kärlekslycka gått förlorat lider man gruvligt men älskar inte mindre för det”, skrev Kristina.

Hon ville älska. Men hon ville inte låta kärleken förstöras av konventionerna, som skulle göra henne mer till kvinna än till människa.

Kristina var tvungen att vara människa. Hon hade stora idéer om världen, lika stora maktambitioner. Hon tricksade och fixade så att påve Clemens IX kunde bli vald. Hon var involverad i konflikten mellan Spanien och Frankrike, med målet att bli regent i Neapel. Sedan ville hon bli drottning av Polen.

Inte många av Kristinas planer gick i lås. Hon var ofta för snabb i vändningarna, för uppfylld av sig själv, för mycket av politisk taktiker. Hon spelade ut folk mot varandra och kom sällan undan med det.

Men hon lyckades med något storslaget. Hon levde hela sitt liv sann mot sig själv, vägrade böja sig för andras krav på vem hon borde vara. På det sättet är hon fortfarande exempellöst provocerande. Fortfarande brinnande modig.

Åsa Petersen