ÅSIKT

Nu sticker jag till Luleå och dansar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon går jag på fest i Kulturens hus i Luleå. Machinae Supremacy firar Sverigesläppet av sin skiva ”Redeemer”. De säger att de spelar metal, men jag känner både schlager och pop i tonerna. I flera veckor hade jag deras låt ”I Know the Reaper” på repeat i min IPod. Tills nån vänlig själ talade om för mig att ”Reaper” betyder ”Liemannen”. Då var jag tvungen att lugna ner mig.

Avståndet till Stockholm eller London eller Tokyo spelar ingen roll för Machi­nae Supremacy. De har blivit stora på nätet. Nu har de 100?000 nedladdningar i månaden från sin hemsida. Deras låtar har snart laddats ner fyra miljoner gånger av lyssnare i alla möjliga länder. På Luleås gator går det alltså omkring världsstjärnor.

Det är inget som märks. En gång pratade jag med Johan ”Pallo” Palovaara, basisten i Machinae Supremacy, om kaxiga band som Mando Diao och The Hives. Han hade inget till övers för deras dryga stil.

”Hur stor man än blir kan man alltid kosta på sig att vara schyst”, sa Pallo.

Till vardags jobbar han på byggvarugrossisten Bevego i Luleå. Någon gång snart kan han kanske leva på musiken.

Musikern Aron Tideström är en av upphovsmännen till BD Pop, talangscouterna som hittar pophoppen i Norrbotten. Finansierade av landstinget, en rad norrbottniska kommuner och länsstyrelsen ser BD Pop till att unga artister slipper flytta från länet för att leva sin dröm. Aron och hans kompanjoner ordnar workshops, har en inspelningsstudio och fixar kontakter med skivbolag.

Det går förvånansvärt bra, för råmaterialet är förbaskat bra. Gå in på www.myspace.com och du förstår vad jag menar. Lyssna på rockabillypopbandet Pajala Truck Co. Sångerskan Paloma Perez är så cool att världen stannar. ”Jag skulle kunna svälja henne hel!” skrev jag i ett exalterat sms första gången jag hörde Pajala Truck Co live.

Eller lyssna på Park Hotell. Cristian, Jonas och Petter gör pop så kraftfull och finstämd att det skär i själen. Snart släpps suveräna singeln ”Low on Resistance”.

”En gång när de inte hade nån trummis spelade dom i Sundsvall. Dom åkte bil i 106 mil och tjänade 200 spänn var. Typ 30 pers kollade. På morgonen när en av dom skulle köpa cigg mötte han Afrodite, alla tre. Det var bara dom vakna i hela Sundsvall.

En annan gång åkte de Luleå–Hässleholm–Göteborg på en helg. Dom tjänade ännu mindre den gången och dessutom gick bilen sönder, fast det hände redan innan de lämnade Luleå. Den sortens historier är det som repeteras i evigheters evighet i deras kretsar”, skriver Matti Alkberg om Park Hotell på myspace.

Matti Alkberg har slagit stort med sitt band Mattias Alkberg BD. För några år sedan vägrade de en Grammisnominering. Juryn trodde att MABD var en manlig artist, inte en grupp. De ville inte vara den kommersiella Grammisgalans radikala alibi: ”Glöm det. Vi är inte intresserade.” Deras senaste skiva ”Ditt hjärta är en stjärna” går just nu varm i min stereo.

”Gråt och snor och blod och is på nästippen. Lurad, snöbadad och kranad nu igen. Förrådd som vanligt av din ’allra bästa vän’. Jävla skitskola jävla jävla skit”, sjunger Matti Alkberg i ”Här är ditt liv”.

Vem känner inte igen sig?

I Norrbottens-Kuriren säger Aron Tideström: ”Det finns nåt ärligt och själfullt med musiken här uppifrån. Det kanske beror på att man får ro att skapa här, att det kan bli lite långsamt och trist ibland.”

Tristessen föder musik som föder party. Nu åker jag till Luleå och dansar.

Åsa Petersen