ÅSIKT

Stureplanscentern vs traktorcentern

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag trodde att talet om ”Stureplanscentern” bara var ironi, ett skojigt sätt att beskriva Maud Olofssons väg från landsbygdssympatier till pophögerhype. Jag hade fel. Veckan innan valet låg Maud Olofsson på innelistan på bratsajten stureplan.se.

”En efter en kliver de ut ur garderoben – storstadsmänniskorna som inser att de innerst inne är centerpartister. Det kan bära mig emot att rösta på en allians där Göran Hägglund är med, men fan vet om jag inte gör det ändå”, skrev chefredaktören Alexander Schulman.

Bakom centerns framgångar i de allra ”coolaste” storstadskretsarna ligger hardcoreliberalism. Några av mina vänner är marknadsliberala så att det stänker om det. Jag tar en sväng i bekantskapskretsen och frågar varför centern är så bra, helt plötsligt.

”Partiet har gått i en mer liberal riktning de senaste åren, medan moderaterna har gått åt motsatt håll”, svarar en vän.

”Ett annat viktigt skäl är centerns tydlighet om Ams och kollektivavtalen. Jag har svårt att rösta på ett parti (moderaterna, min anm) där ledningen kallar sig kollektivavtalsfantaster.”

Det verkar alltså som om besvikelsen över Fredrik Reinfeldts ”nya moderaterna” har fått de allra mest marknadsliberala att gå över till ”nya centerpartiet”.

En annan av mina liberala kompisar gillar centerns ideologiska renlärighet. ”Maud Olofsson och Fredrick Federley har fört in grundläggande värderingar i det politiska språkbruket. Som ”att man inte kan förvänta sig att någon annan löser det åt en”. Det handlar om en tydlig Stockholmscenter eller Stureplanscenter som står för marknadslösningar. Marknadshyra, äganderätt och visioner som plattskatt.”

Förhoppningarna på centern som den marknadsliberala kraften i alliansregeringen är stora: ”Jag förväntar mig en tydlig kritik av den nuvarande modellen på svensk arbetsmarknad. Någon som driver övriga partier framför sig. Jag hoppas att partiet kommer att driva på i skattefrågan och i företagarfrågor.”

Näringslivets toppar säger det inte lika rakt ut, men visst har de samma förväntningar på Maud Olofsson. ”Ta täten, Maud!” ropar Veckans Affärers förstasida veckan efter alliansens valseger.

Jag har aldrig haft någon riktig känsla för centern. Inte på samma sätt som för folkpartiet. Där längtar jag verkligen efter Bengt Westerbergs socialliberala parti, i stället för Lars Leijonborgs batongliberalism.

Men jag förstår så klart att landsbygdscentern, den där som gärna samarbetar med socialdemokraterna och håller fast vid att hela landet ska leva, känner sig förvirrad inför dagens Stureplanscenter. Stadsjeepar i stället för traktorer, liksom. Adjö kärnkraftmotstånd och visionen om det gröna. Välkommen arbetsmarknadsanarki och platta skatter.

Det ska bli intressant att se de nya och de gamla centerpartisterna samexistera. Blir det storbråk? Eller delas centerpartiet upp i två gäng?

Ett Stockholmsfixerat som tar hand om makten i regeringskansli och riksdag. Ett som kämpar på ute i kommunerna och landstingen, fortfarande närmare skogen och åkrarna än nattklubbsdunkadunkat vid Stureplan.

Åsa Petersen