ÅSIKT

Gud, gör den här dagen mindre elak

LEDARE

Broder Daniel sjunger i mina öron: ”Ever since I was eight or nine, I’ve been standing on the shoreline [...] Oh this town, kills you when you’re young.”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tjugo år sedan. Jag är nio år gammal, på det tionde. Jag är på väg till kiosken på Rådhustorget i Piteå, där mina morföräldrar bor. Isig snö piskar mig i ansiktet, det är tur att jag inte glömde mössan och vantarna hemma.

Jag funderar på om jag ”tänker kort”. Det var några i skolan som sa det i veckan, och nu undrar jag om de hade rätt. Är det något allvarligt fel på mig? Något fel som min mamma och pappa inte har berättat om, för att vara snälla mot mig?

Jag brukade ligga i badkaret före skolan. Pappa väckte mig och jag gick raka vägen ut i badrummet. Där låg jag och lät det heta vattnet strila över magen. Det var som om det onda försvann då, som om oron lät-tade i de varma ångorna. Sedan gick jag ner i köket, åt min frukost och började gå mot skolan. I varje steg stålsatte jag mig för det som skulle komma.

Snälla snälla Gud, gör det här till en mindre elak dag.

Läraren som tog mig i famnen under en rast medan de andra barnen var ute och spelade fotboll, hoppade hopprep och hade kul med varandra. Läraren som lyfte upp mig i sitt knä, smekte mig lätt över kinden och med mild röst sa:

”Du ska veta att de andra barnen inte menar något illa. De skojar bara.”

Det gör inte ont längre. Jag är inte längre arg. Men jag vet fortfarande hur känslan av ensamhet och förnedring beter sig när den drabbar ett mobbat barn. Ännu 20 år senare kan jag känna utsattheten i kroppen. Den börjar i magen och fortplantar sig ut i blodet. Den som en gång har varit utsatt glömmer inte.

Jag anklagar ingen av mina plågoandar. Man kan inte göra det 20 år efteråt. Barn är barn, de skadar varandra om vuxenvärlden tillåter dem att göra det. Jag vet att jag också var elak ibland, mot andra barn som kunde föra mig högre upp i elevhierarkin.

Vissheten om skolpersonalens osvikliga ansvar har däremot vuxit sig allt starkare. Jag läser Aftonbladets artikelserie om mobbning – ”Bryr du dig?” – och blir utom mig av ilska. Hur kan lärare blunda när vardagen i skolan blir till psykiskt och fysiskt våld för några av våra minsta? Hur kan de ”låta arbetet med den obligatoriska likabehandlingsplanen fortgå” medan barn mobbas?

Skolan behöver fler blickar som ser, fler händer som berör, fler röster som talar om hur viktigt det är att behandla varandra med respekt. Varenda liten unge måste ha rätt att vara precis den hon är, så länge hon inte skadar någon annan. Det är de vuxna i skolan som måste fixa en sådan skolmiljö. Respekten är skolpersonalens allt annat överskuggande uppgift. Varenda lärare, varenda kurator, varenda vaktmästare, varenda mattant: Låt inte barnen vara elaka mot varandra!

Att efterlysa ”mer ämneskunskaper” bland lärarna är det allra mest populära i skoldebatten 2006. Skolminister Jan Björklund (fp) försäkrar att alla lärare under alla omständigheter ska tvingas att vara ”behöriga”.

Vad är en behörig lärare? En lärare som har sina engelskkunskaper ordentligt nedpräntade på examenspapper? Eller en lärare som förmår skapa en så fredlig och respektfull arbetsmiljö att alla elever verkligen får ro att lära sig engelska?

Med magen full av rädsla för vad som ska hända på rasten är det svårt att lära sig några engelska glosor över huvud taget.

Åsa Petersen