ÅSIKT

Politisk feminism kan vara så kruxig

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Socialdemokratin står och väger. Ska en kvinna äntligen bli partiledare eller ska grabbdominansen fortsätta? Parallellt tar socialdemokratiska debattörer chansen att driva partiet åt ”sitt” håll. Mer åt ”höger” eller mer åt ”vänster”. De allra enklaste analyserna dominerar. Mer klasskampsretorik eller mindre?

Jag läser senaste numret av Tvärdrag,

SSU:s idépolitiska tidskrift, och hittar en djupare diskussion om socialdemokratins framtid. Här handlar det om praktisk feminism. Att könsanalysen är lika viktig som klassanalysen är självklart för de unga socialdemokraterna. Men hur ska feminismen omsättas i politik?

Kristin Linderoth menar att det ideologiska klimatet, inklusive den feministiska debatten, har drivits åt höger. Hon kritiserar liberala feminister, vars feminism ”på sin höjd handlar om att motarbeta otrevliga och förlegade attityder mot kvinnor”.

Linderoth låter som hämtad direkt från 68-rörelsens mest radikala vänster. Hon kräver inte bara lika lön för lika arbete. Utan också lika lön för allt arbete.

”Lika lön för lika arbete innebär nämligen bara att de som är lika förtryckta ska ha lika lön. Lika lön för allt arbete utmanar både könsarbetsdelningen och klasstrukturen, även om det är ett krav vars genomförande ligger långt fram i tiden.”

Linnea Björnstam känns mer som min sorts feminist. Mindre testuggande, mer öppen. I en analys av reaktionerna mot feministiskt initiativ konstaterar Björnstam att fis medlemmar egentligen bara har feminismen gemensam. Annars är de ”liberaler, queeraktivister, socialister och allt däremellan”. Ändå har fi lyckats forma ett handlingsprogram som är mer långtgående än något annat feministiskt partis.

”Under tiden sitter media på läktarna och slickar sig om läpparna – ska det bli tjejslagsmål?” skriver Björnstam.

Tre politiska jämställdhetsfrågor återkommer i texterna. Borgerlighetens förslag om vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster, som SSU:arna inte så förvånande fördömer. Och förslaget om individuell föräldraförsäkring, som väcker hopp bland dem.

”Att man ännu inte har infört detta är ett hån mot alla de kvinnor som just nu inte spelar efter samma regler som männen på arbetsmarknaden”, skriver en besjälad Charlotte Knöös.

Mest provocerande är kanske Katrine Kielos lilla men tankeväckande debattartikel. Hon menar att ”en modern feminism måste våga se våldet i ögonen”. Känn dig inte värdelös när du blir slagen, känn i stället din rätt att slå tillbaka.

”Varenda lyktstolpe som sätts upp med utgångspunkt i kvinnors rädsla är ett steg i fel riktning. Kvinnors rädsla är irrationell: statistiskt sett kommer inte våldet dyka upp ur skogen längs det mörka joggingspåret, statistiskt sett är det den äkta mannen som kommer att ge sig på dig”, skriver Kielos.

Det finns så många krux med politisk feminism. Individ eller struktur? Kön först, klass sedan, eller båda på samma gång? Vänster och höger tillsammans mot könsorättvisorna?

Tvärdrag börjar nysta i det och lyfter den socialdemokratiska idédebatten en smula.

Åsa Petersen