ÅSIKT

Eklund och Fritzl – en del av vår värld

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag står inte ut med hemskheterna i Amstetten, Österrike. Varje dag nya förfärliga detaljer. ”Skräckens hus – källarbarnen skriker av ångest i friheten” stod det på Aftonbladets förstasida i går. Min första reaktion är att blunda. Jag orkar inte. Det är för hemskt. Långt bortom sånt som går att begripa.

Men jag måste orka. Så jag läser ändå. Fast det vänder sig i magen. Det har hänt! Det kan hända igen! Att våga ta till sig hemskheterna är första steget mot att stoppa dem.

Bara någon vecka innan Elisabeth Fritzl flydde från sin fars sadism i Amstetten mördades Engla Höglund i Stjärnsund. De båda dåden är olika men har skräcken gemensam.

Sveriges Television har bestämt sig för att sända Englas begravning på lördag. Jag är skeptisk till det. Kan inte Engla få vara bara barn? Måste hon upphöjas till sorgesymbol? Sedan tänker jag ett varv till. Den kollektiva sorgen efter Engla kan kanske hjälpa oss att förstå. Göra oss mer vaksamma nästa gång.

Varningssignalerna fanns där. Anders Eklund, Englas mördare, hade en lång historia av sexuella övergrepp. Omgivningen visste att han var ”svår med kvinnor”. Eklund tafsade och blottade sig, men det viftades bort. Han var ju så trevlig och hjälpsam ändå.

Kanske hade Eklund inte spårat ur i våldtäkter och mord om någon hade tagit hans första sexualbrott på allvar. Att blotta sig är inte harmlöst. Internationella studier visar att minst 30 procent av dem som återfaller sedan de dömts för blottning begår allvarligare sexbrott.

”I flera år har jag predikat att blottare inte ska dömas till böter utan till frivård. Forskningen visar tydligt att många grova våldtäktsmän debuterat som blottare”, säger psykologen Elisabet Kwarnmark i Dagens Nyheter.

Vi reagerar reflexmässigt med avsky inför sexualförbrytare som Anders Eklund och Josef Fritzl. Det är självklart. Vad ska man annars göra?

Problemet är att avskyn blir ett sätt att distansera sig. Vi undviker att se kopplingen mellan blottaren och sexmördaren. Vi ser bara monstret, inte människan.

Att förklara sambandet mellan ”lindrigare” sexuella övergrepp och bestialiska våldtäkter är svårt. Reaktionen blir ofta: ”Vad är det du säger?! Det finns inget samband mellan en klapp i rumpan och ett sexmord!” Sedan följer resonemang om kollektiv skuld: ”Gör inte alla män till potentiella våldtäktsmän!”

Det gör jag inte. De allra flesta människor skulle aldrig våldta. Men vissa människor gör det. De måste stoppas i tid. Anmäl varenda sexuellt ofredande. Acceptera inte att utredningen läggs ner direkt, för att ”brott inte kan styrkas”. Ta alla sexuella övergrepp på allvar, inte bara de som hamnar på Aftonbladets förstasida.

Frågan är: Ska vi ta kollektivt ansvar för vårt samhälle eller ska vi inte göra det? Är det okej att förfärliga övergrepp endast följs av den chockade reaktionen: ”Hur kunde det hända?”

Nej. Vi måste våga se sanningen om vår värld. Män som Anders Eklund och Josef Fritzl är en del av den. De är människor. Därför hade samhället kunnat stoppa dem.