ÅSIKT

Rödgrön feminism – var tog den vägen?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vänta, var tog feminismen vägen?

Jämställdhetsfrågorna får ingen egen arbetsgrupp när de rödgröna ska utforma en gemensam regeringspolitik. Fem grupper – jobb och ekonomi, klimat och miljö, välfärd, storstädernas villkor samt utrikes- och säkerhetspolitik – ska i stället analysera sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv.

Det kallas mainstreaming och kan bli ödesdigert. Att inte förbinda sig att göra något innebär ofta att inget blir gjort.

De feministiska utmaningarna är större än på länge. Könsrollerna sitter benhårt. Genuspedagogerna, som försöker skapa en förskola där alla barn får samma möjligheter oavsett kön, är samhällsdebattens nya hackkycklingar. Mäns uttag av vab-dagar minskar. Deras uttag av föräldraledighet planar ut på en låg nivå. Kvinnorna i de största börsbolagens styrelser blir färre. Samtidigt inför alliansregeringen vårdnadsbidrag och skatterabatt på hushållsnära tjänster. Kvinnor ska stanna hemma vid spisen, eller anlita andra kvinnor att städa. Mäns ansvar för hushållsarbetet är tydligen ointressant.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni berättar gärna varför hon INTE är feminist.

”Vi har en regering som inte bedriver någon jämställdhetspolitik överhuvudtaget. Vi har en jämställdhetsminister som sätter en ära i att vara både okunnig och overksam”, skrev Liza Marklund i Expressen i höstas.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är tre uttalat feministiska partier. Mona Sahlin, deras statsministerkandidat, har under åren vunnit många kvinnors hjärtan med sin rättframma feministiska argumentation.

Varför har hon tystnat? Kan en socialdemokratisk partiledare inte prata lika högt om könsorättvisorna som klassorättvisorna? Anses genusperspektivet inte nog viktigt nu, när det är finanskris?

Den ekonomiska krisen drabbar kvinnor. Varslen som började i industrin fortsätter i tjänsteföretagen och i den offentliga sektorn. Volvos varsel dominerar fortfarande samhällsdebatten. När Coop varslade 1 000 personer hördes inte ett knyst.

Den ekonomiska krisen innebär arbetslöshet för många av handelns och vårdens kvinnor. Som inte längre får deltidsstämpla för

alliansregeringen. Det blir intressant att se om varslen i kommunerna följs av lika stora stimulanspaket som kriserna i banksektorn och bilindustrin. Är välfärden en lika ”systemviktig verksamhet” som bankerna, för att citera kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell?

Sådana frågor borde de rödgröna jaga alliansen med.

Fröet till en rödgrön, gemensam feministisk politik finns.

”Vi ger ett klart besked, vi vill se en föräldraförsäkring som innebär att papporna tar ett ökat ansvar för barnen och att vi vill ha en nationell lagstiftning som tvingar kommunerna att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid”, skriver Nalin Pekgul (s), Josefin Brink (v) och Esabelle Dingizian (mp) på debattsajten Newsmill.

Nödvändiga tankar – som måste konkretiseras och göras till rödgröna paradfrågor. Gärna ihop med internationellt engagemang. Uppmana omvärlden att agera mot massvåldtäkterna i krigets Kongo. Kräv att Migrationsverket börjar ta kvinnors asylskäl på allvar.

Ska de rödgröna låta feminismen ligga och damma i partiprogrammen? Eller vågar de blåsa på med feministisk politik i en finanskris som drabbar kvinnor – fast den könsblinda samhällsdebatten bara ser männen?