ÅSIKT

Rasistiska poliser – ett verkligt problem

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Skånepolisen ingriper.
Foto: Patrick Persson
Skånepolisen ingriper.

Polisen i Skåne har gjort bort sig. Sitter i bilar och hojtar om hur de ska ge ”duktigt med stryk” åt ”apejävel” och ”blattajävlar”. Fixar utbildning och använder ”Neger Niggersson” som exempel.

Isolerade rasistiska undantag? Eller tydliga tecken på att ordningsmakten har problem med sin människosyn? Jag tror på det senare.

Den statliga utredningen ”Det blågula glashuset”, gjord av Paul Lappalainen, gav redan 2005 en effektiv bild av den strukturella rasismen i rättsväsendet. Personer med utländsk bakgrund löper större risk att kontrolleras av polis, gripas, häktas och dömas till fängelse än infödda svenskar i samma situation. Människor med rötter utanför Europa litar mindre än infödda svenskar på polis och domstolar.

Strukturell rasism, att människor särbehandlas på grund av hudfärg och ursprung, är ingenting som Sverige vill kännas vid. Vi är så övertygade om att vi inte är rasister, att rasismen får florera fritt. Vi försöker alltid ursäkta rasistiska beteenden med något annat och mindre skämmigt än fördomar.

Därför är risken att ingen tar ansvar för händelserna i Skåne. Att de rasistiska glåporden fördöms och glöms utan att någonting egentligen ändras.

I söndagens Agenda var rikspolischefen Bengt Svenson fullt upptagen med att berätta vad som redan gjorts för att stoppa rasismen. Han förklarade att alla poliser minsann inte är rasister. Det var lätt att instämma med programledaren Anna Hedenmo, som till slut utbrast: ”Är det verkligen det viktigaste att säga just nu?”

Visst, polisen gör saker. 20 000 poliser har genomgått en värdegrundsutbildning som kostat 4,2 miljoner kronor. Annonskampanjerna för att locka andra än unga, vita killar att söka till aspirantutbildningen är påkostade.

Ändå haglar de rasistiska glåporden. Kanske beror det på att normen inom polisen fortfarande är infött svensk? Den typiske polisen ses fortfarande som en ”svenne”, den typiske brottslingen ses fortfarande som en ”blatte”. Om det är så, kan ingen värdegrundsutbildning i världen ändra på att vissa poliser ser det som sin uppgift att sätta dit ”de andra”.

En poliskår som styrs av ”vi” och ”dom”-tänkande kommer aldrig att bli kvitt sin strukturella rasism. De fördomsfulla kategorierna måste brytas. Polisen måste vara till för alla, både som myndighet och som yrke. Målet kan inte vara en mindre rasistisk poliskår. Utan en poliskår så bred att rasism blir omöjligt.

Medborgarnas förtroende för polisen hänger på att rikspolischefen tar rasismen på allvar – och vågar göra upp med den. Värdegrundsutbildningar och annonskampanjer räcker uppenbarligen inte.