ÅSIKT

Jag är republikan men smälter ändå

1 av 3
KÄR Victoria får sin Daniel.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Victoria och Daniel får varandra. Inför smattrande kameror och

fnittrande journalister berättar kronprinsessan om

frieriet: ”Det var allt jag hade önskat mig!”

Jag vet inte vad jag ska känna. 

Å ena sidan min djupa skepsis mot monarkin. Sverige är en

demokrati. Vi kan inte ha ett statsskick som låter rollen som statschef gå i arv, som lär

undersåtarna att buga och niga för överheten.

Å andra sidan

Victoria. Hur lycklig kan en människa se ut? Jag får gåshud. Efter sju år har hon vunnit kampen mot de konserva-

tiva, som inte tycker att en blåblodig prinsessa ska gifta sig med en gymägare från Ockelbo. Pappa kungen

tyckte inte ens att

Victoria skulle få bli kronprinsessa, han var emot kvinnlig tronföljd när den infördes 1979. 

Victorias leende

symboliserar att

kärleken vann. Om till och med en inbiten republikan som jag smälter, får jag nog

säga som Annette Kullenberg till TT:

”Jag vill önska det

blivande fästfolket lycka till. Men samtidigt kan jag säga att det är en sorgens dag för oss republikaner. Det innebär att ett demokratiskt statsskick

inte kommer att kunna genomföras under vare sig min eller din livstid.”

Kristdemokraterna tvingas acceptera en könsneutral

äktenskapslag. Nu verkar ensamstående, barnlängtade kvinnor få betala priset. Riksdagens

socialutskott vill inte ge ensamstående kvinnor rätt att inse-

minera, trots att bara Krist-

demokraterna säger nej. Det finns tydligen en gräns för hur mycket allianspartierna vågar bråka med Kristdemokraterna.

Självklart borde ensamstående kvinnor få rätt att

inseminera. Förbudet är en rest av en lagstiftning byggd på

tvåsamhetsnormen.

Kvinnor som lever med varandra har redan rätt inseminera. Ensamstående har redan

rätt att adoptera.

Ensamstående kvinnor offras för Krist-

demokraternas skull. De längtar tillbaka till ett samhälle som inte längre finns. Det är tack och lov länge sedan heterokärnfamiljen var människors enda alternativ.

Men politiken fortsätter att stigmatisera ensamstående kvinnor. Det är sorgligt.

I kväll har Gus van Sants

mästerverk ”Milk” premiär på svenska biografer. Sean Penn

spelar huvudrollen som gay-

aktivisten Harvey Milk och

belönades i måndags med en välförtjänt Oscar. I tacktalet vände sig Sean Penn till dem som i dag röstar mot

homoäktenskap: ”Era barnbarn kommer att skämmas.”

Harvey Milk lyckades bli vald till stadsdirektör i San Francisco innan han sköts till döds 1978. Därmed

blev han den förste

öppet homosexuelle mannen på en viktig politisk post i USA.

Fienderna var många. Hoten förfärliga.

Harvey Milk sa: ”Om en

kula någonsin träffar min hjärna, låt det bli en kula som förstör varje garderobsdörr.”

Hans tal är historiska. ”Vakna, Amerika! Ingen mer rasism, ingen mer sexism, ingen mer

åldersdiskriminering, inget mer hat. Vi ska

inte bli trakasserade, vi ska inte stanna i garderoben. Inte längre!”

Van Sants porträtt av med-borgarrättsrörelsen i 1970-

talets San Francisco är fantastiskt. Människor satte sina liv på spel för människovärdets skull. Ur det växte en enorm kraft.

Något att tänka på i Sverige i dag, där homoäktenskap snart blir verklighet, men där hatbrotten mot hbt-personer ökar och människor fortfarande är rädda för att hålla varandra i handen på gatan. På andra sidan Östersjön, i länder som Litauen och Ryssland, förföljs flator och bögar med politikernas goda minne. Hbt-personer trakasseras av myndigheterna och förvägras rätten att demonstrera.

Vad gör vi åt det? Vad hade Harvey Milk gjort?