ÅSIKT

Feministhat under ytan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Varför så tyst, frågar tidskriften Arena 22 svenska feminister. Med en tom talarstol på omslaget.

Flera opponerar sig. Det är inte tyst.

”Feministisk debatt pågår väl överallt hela tiden, på gatorna och vid köksborden. Häromdagen diskuterade till exempel min dotter och jag Facebookgruppen ’Låt grabben bli lucia’ som fick nära 10 000 medlemmar på några veckor”, säger författaren Gun-Britt Sundström.

Hennes roman ”För Lydia” förändrade mina tonår. Repliken på Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” klädde av manssamhället. Varför får en kvinna inte leva och älska i samma frihet som en man? Nu finns ”För Lydia” i nytryck, redo att läsas av nya generationer.

Nej, feminismen har inte tystnat. Men den respekteras inte längre i det offentliga (läs mediala) samtalet. Feministiskt initiativ sågades på de mest tarvliga sätt. Tiina Rosenberg råkade värst ut. Feminist, flata och kapitalismkritiker samtidigt? Då får du däng.

”Jag tror att många är rädda för att gå ut öppet i det mentala klimat som nu råder. Påhoppen blir starka och med stämningar som avslöjar både feministhat och homofobi under ytan, lockas inte många till offentliga samtal”, säger Gudrun Schyman.

Paulina de los Reyes, docent i ekonomisk historia, ställer frågan om vilka kritiska röster som får höras. ”När offentligheten krymper blir maktbalansen i sam-hället mer avskalad och brutal. Det diskuteras hushållsnära tjänster i stället för underbetalda kommunalanställda, handväskor i stället för flyktingpolitik, Sarah Palin i stället för kvinnorna i Gaza eller Kongo.”

Genusprofessorn Anna Wahl uppmärksammar en utbredd trötthet, en uppfattning om att feminism är passerat, omodernt och tjatigt.

Feminismen är så klart allt annat än omodern. Den förändras och vidgar sig hela tiden. Sexism kopplas samman med rasism och homofobi. Det kallas intersektionalitet och tydliggör hur förtryck hänger samman, måste bekämpas på samma gång. Under en borgerlig regering på marsch högerut måste kön självklart kopplas samman med klass.

Problemet är att inte ens partier som har feminismen inskriven i partiprogrammen tar könsorättvisorna på allvar.

Finanskrisen är ett patriarkalt sammanbrott, som paradoxalt nog drabbar kvinnor, men de rödgröna har inte ens en arbetsgrupp för jämställdhet.

”Nu finns ett behov av att de politiska företrädare och partier som är beredda att driva den feministiska rörelsens krav och frågor ger sig till känna. Vem ska vi rikta oss till? Hallå!” undrar Moa Elf Karlén på ABF.

Vem svarar hennes rop?